eftermiddagsdippen

Alla har väl upplevt att produktiviteten går lite i vågor under dagen. Mellan tre och fyra har jag min minst produktiva stund på dagen, mätt efter då jag historiskt oftast tittar på klockan och börjar räkna efter hur länge det är kvar tills jag får gå hem. 

"Okej. Om jag började 8:15 och åt lunch i 45 minuter, då betyder det att nu när klockan är 16, har jag 8,25+8+0,75-16=1... en timme kvar!". Kort paus tills polletten trillar ner. "16! Jäklar!"

Liksom alla tisdagar och torsdagar inser jag också exakt nu att det faktiskt kurrar i magen, som en domedagens gonggong just när klockan trillar över från 15:59 till 16:00 och caféet stänger dörrarna. Ofelbart. När jag tänker efter är det kanske en medfödd bugg för jag får alltid höra att när jag var liten så var jag inte hungrig, inte hungrig, inte hungSVÄLTER IHJÄL!!!

Men vad gör man när man väcks ur eftermiddagssegheten av domedagsgonggongen? Inte kan man ju köpa sig något att stilla hunger och påföljande rastlöshet med, och vid kaffeautomaten finns det inget att stoppa i sig som inte beskrivs bättre med konsistens än viskositet. 

Mina små knep:

• Drick ett glas kallt vatten. 
• Skölj ansiktet i kallt vatten. 
• Gå ut en sväng och få lite frisk luft , rör på dig, frys lite, få upp pulsen så vaknar du till.
• Packa ner ett eftermiddagssnack kvällen innan, jag kör nötter eller frukt.

Har du fler tips? I'm all ears. 

om att ha rätt utrustning

Under mina fem år på KTH släpade jag omkring på mina tillhörigheter inte i en praktisk och ergonomiskt riktig ryggsäck utan i en DKNY väska, en fantastisk och framförallt chic handväska med exakt samma dimensioner som min laptop, plus två fack för random papper, kaffetermosen, matlådan och andra braåha-saker. Jag tror att jag ville ta avstånd från allt det praktiska och töntigt skolrätta som tagit alla dessa plugghuvuden (mig inräknad) till högskolan, jag ville vara the cool cat på skolan för en gångs skull och offrade gladeligen axlar och rygg till förmån för min fantastiska handväska. Jag hakade aldrig på ryggsäcksgänget, inte ens de lite mer söder-loja Fjällräven-bärarna.

När det ska ut och resas däremot, när de flesta med min grej för ”fint före praktiskt” rullar runt med designerresväskor och weekendbags från LV, kommer jag med min gamla praktiska ryggsäck med vadderade axelremmar för extra komfort. Allt får plats i den, den är helt fantastisk på det sättet, man kan till och med dra i några remmar och göra den ännu större! När jag står där med den luggslitna gamla ryggan kan jag inte låta bli att bli lite avis på de med de chica weekendsbagsen och jättestora solglasögonen och tänker att om ni bara visste vad chic jag är till vardags. De ser så exklusiva ut, som om de ska spendera ännu en långhelg på det lyxigaste spahotellet för det är det de brukar göra.

Samtidigt har ju min rygga en story, den har varit på så många platser och sett så många saker. Den har klarat sig igenom de kallaste norrländska vintrarna, de varmaste sommardagarna, den har sett skärgården och varit med på paddlingsäventyr, träningsläger och utlandsresor. Sol, vind och vatten har inte gjort åverkan på den, inte heller vare sig sand eller snö heller. 

AW

Bild lånad från Metro

Jag måste erkänna att jag var lite förvånad över valet av afterwork-restaurang, men det är klart, såhär i efterhand kan jag inte tänka mig något bättre. Aifur, vikingarestaurangen i Gamla Stan, bjöd på både häftiga och konversationseggande miljöer, toppenservice (!) och fantastisk mat (!). Cred. Det övriga sällskapet valde den för kvällen särskilt rekommenderade trerättersmenyn och verkade väldigt belåtna med det, men själv fastnade jag för hjortfilén med palsternackspuré och svarta vinbär och det rekommenderas starkt! De som satt längst ut vid bordet hade dock svårt att höra vad som sades, och vi andra fick då och då klämma i ifrån tårna för att de skulle höra oss, så idag är jag allt lite hes.

Vi konstaterade också att man på vikingatiden hade extremt välutvecklade instrument, exempelvis ett ihopfällbart trumset i glansig metall. Vi drog slutsatsen att det var en vikingahövdings exklusiva reseunderhållningsinstrument, däremot hade de mitt i all högteknologisk instrumentutveckling glömt bort att hitta på den tredje och fjärde tanden på gafflarna, så det här med att äta tog sin lilla tid och krävde viss koncentration och finess.

Som avrundning gick vi till Reisen hotell och med den lite jazziga och sköna stämningen var det perfekt, men tyvärr hade de bara whiskeydrinkar på drinklistan så de fick de behålla.

parkeringsböter

När jag var liten och mamma följde mig hem från träningen, vilket handlade om en promenadsträcka på ”ett par kvarter” i nedförsbacke, brukade mamma alltid klaga på hur långsamt jag gick genom att hota med att jag skulle få parkeringsböter. ”Ett par kvarter” är förresten ett avståndsmått som jag insett är fullkomligt gångbart för alla som vuxit upp i stan men som tydligen mest skapar frågetecken för förortskids, baserat på många mobilledda förvirrande direktioner mig och pojken emellan.

Jag: ”Gå tre kvarter.”

Han: ”Hur långt är ett kvarter?”

”Typ ett hus, till nästa korsning.”

”Det är två hus till nästa korsning.”

”Ja då är det två hus på det kvarteret.”

”Mellan den korsningen och nästa är det ju tre hus, har jag gått för långt då?”

”Nej då är det väl tre hus på det kvarteret.”

”… Det finns luckor i den här teorin.”

Så låt oss för hans skull också kalla nämnda promenadavstånd ”ett par hundra meter yo”. Alltså, när jag var liten och mamma följde mig hem från träningen, vilket handlade om en promenadsträcka på [insert avståndsmått of choice] i nedförsbacke, brukade mamma alltid klaga på hur långsamt jag gick genom att hota med att jag skulle få parkeringsböter. Den här veckan har jag hotat med att ge parkeringsböter.

opera!

Vi kommer nog sänka medelåldern med flera decennium skämtade vi medan vi gjorde oss i ordning och skålade i Prosecco. Väl på Kungliga Operan inhandlades ett stycke program för kvällens föreställning, mest för att ha som minne. Därefter föreslog unge herr biljettkontrollanten att hissen nog var att föredra, men eftersom vi bestämt oss för att resten av publiken var av modell äldre tänkte vi att den kommentaren gick på rutin efter alla pensionärsbiljetter han kontrollerat. ”Och hissen är direkt här till vänster tack så mycket” avfärdade vi därför med ett jaha varsågod då så mycket men vi är nog pigga nog för trapporna än på femtio år. Sedan visade det sig att tredje våningen låg typ nio trappor upp, jag erkänner att jag tappade räkningen lite efter att vi stötte på en skylt som talade om att vi nått den andra av tre stycken våning 2. Till råga på allt hade jag krånglat mig i en väldigt tight liten svart sak med noll stretch, som tvingade ihop mina knän och medförde att jag var tvungen att böja lite på båda benen för att få tillräckligt med spelrum att lyfta upp ena foten på nästa trappsteg.

”Jag är väldigt fin” fick jag intala mig själv när jag småsvettig och knäsvag äntligen nådde vår våning 3. Det gjorde även den ratade pensionärshissen och ut dräller vad jag för föräldrarnas skull hoppas är flera barnfamiljer. Väl inne i salongen, nedtryckta på våra platser där benutrymme tydligen inte var något som prioriterats, var vi plötsligt omringade av små uppklädda damer och herrar i åldrar som skrivs med en (ofta bakvänd) siffra. Små damer och herrar som ljudligt gav uttryck för när de tyckte att scenen inte skulle få hålla på mycket längre.

Det fick bli ett besök på Berns, och ett besök på Nobis hotellbar när vi insåg att den roliga dryckeslistan vi läst in oss tidigare på inte alls tillhörde Berns utan Nobis, som avrundning. Så gick det till när vi gick på en opera som var en balett tillsammans med en publik som var en tiondel så gamla som vi räknat med. Det var väldigt trevligt och framförallt väldigt roligt på så många sätt… eller ska vi säga på så många plan?

Badam psch! 

Tack för en jättemysig kväll!