eftermiddagsdippen

Alla har väl upplevt att produktiviteten går lite i vågor under dagen. Mellan tre och fyra har jag min minst produktiva stund på dagen, mätt efter då jag historiskt oftast tittar på klockan och börjar räkna efter hur länge det är kvar tills jag får gå hem. 

"Okej. Om jag började 8:15 och åt lunch i 45 minuter, då betyder det att nu när klockan är 16, har jag 8,25+8+0,75-16=1... en timme kvar!". Kort paus tills polletten trillar ner. "16! Jäklar!"

Liksom alla tisdagar och torsdagar inser jag också exakt nu att det faktiskt kurrar i magen, som en domedagens gonggong just när klockan trillar över från 15:59 till 16:00 och caféet stänger dörrarna. Ofelbart. När jag tänker efter är det kanske en medfödd bugg för jag får alltid höra att när jag var liten så var jag inte hungrig, inte hungrig, inte hungSVÄLTER IHJÄL!!!

Men vad gör man när man väcks ur eftermiddagssegheten av domedagsgonggongen? Inte kan man ju köpa sig något att stilla hunger och påföljande rastlöshet med, och vid kaffeautomaten finns det inget att stoppa i sig som inte beskrivs bättre med konsistens än viskositet. 

Mina små knep:

• Drick ett glas kallt vatten. 
• Skölj ansiktet i kallt vatten. 
• Gå ut en sväng och få lite frisk luft , rör på dig, frys lite, få upp pulsen så vaknar du till.
• Packa ner ett eftermiddagssnack kvällen innan, jag kör nötter eller frukt.

Har du fler tips? I'm all ears. 

om att ha rätt utrustning

Under mina fem år på KTH släpade jag omkring på mina tillhörigheter inte i en praktisk och ergonomiskt riktig ryggsäck utan i en DKNY väska, en fantastisk och framförallt chic handväska med exakt samma dimensioner som min laptop, plus två fack för random papper, kaffetermosen, matlådan och andra braåha-saker. Jag tror att jag ville ta avstånd från allt det praktiska och töntigt skolrätta som tagit alla dessa plugghuvuden (mig inräknad) till högskolan, jag ville vara the cool cat på skolan för en gångs skull och offrade gladeligen axlar och rygg till förmån för min fantastiska handväska. Jag hakade aldrig på ryggsäcksgänget, inte ens de lite mer söder-loja Fjällräven-bärarna.

När det ska ut och resas däremot, när de flesta med min grej för ”fint före praktiskt” rullar runt med designerresväskor och weekendbags från LV, kommer jag med min gamla praktiska ryggsäck med vadderade axelremmar för extra komfort. Allt får plats i den, den är helt fantastisk på det sättet, man kan till och med dra i några remmar och göra den ännu större! När jag står där med den luggslitna gamla ryggan kan jag inte låta bli att bli lite avis på de med de chica weekendsbagsen och jättestora solglasögonen och tänker att om ni bara visste vad chic jag är till vardags. De ser så exklusiva ut, som om de ska spendera ännu en långhelg på det lyxigaste spahotellet för det är det de brukar göra.

Samtidigt har ju min rygga en story, den har varit på så många platser och sett så många saker. Den har klarat sig igenom de kallaste norrländska vintrarna, de varmaste sommardagarna, den har sett skärgården och varit med på paddlingsäventyr, träningsläger och utlandsresor. Sol, vind och vatten har inte gjort åverkan på den, inte heller vare sig sand eller snö heller. 

AW

Bild lånad från Metro

Jag måste erkänna att jag var lite förvånad över valet av afterwork-restaurang, men det är klart, såhär i efterhand kan jag inte tänka mig något bättre. Aifur, vikingarestaurangen i Gamla Stan, bjöd på både häftiga och konversationseggande miljöer, toppenservice (!) och fantastisk mat (!). Cred. Det övriga sällskapet valde den för kvällen särskilt rekommenderade trerättersmenyn och verkade väldigt belåtna med det, men själv fastnade jag för hjortfilén med palsternackspuré och svarta vinbär och det rekommenderas starkt! De som satt längst ut vid bordet hade dock svårt att höra vad som sades, och vi andra fick då och då klämma i ifrån tårna för att de skulle höra oss, så idag är jag allt lite hes.

Vi konstaterade också att man på vikingatiden hade extremt välutvecklade instrument, exempelvis ett ihopfällbart trumset i glansig metall. Vi drog slutsatsen att det var en vikingahövdings exklusiva reseunderhållningsinstrument, däremot hade de mitt i all högteknologisk instrumentutveckling glömt bort att hitta på den tredje och fjärde tanden på gafflarna, så det här med att äta tog sin lilla tid och krävde viss koncentration och finess.

Som avrundning gick vi till Reisen hotell och med den lite jazziga och sköna stämningen var det perfekt, men tyvärr hade de bara whiskeydrinkar på drinklistan så de fick de behålla.

parkeringsböter

När jag var liten och mamma följde mig hem från träningen, vilket handlade om en promenadsträcka på ”ett par kvarter” i nedförsbacke, brukade mamma alltid klaga på hur långsamt jag gick genom att hota med att jag skulle få parkeringsböter. ”Ett par kvarter” är förresten ett avståndsmått som jag insett är fullkomligt gångbart för alla som vuxit upp i stan men som tydligen mest skapar frågetecken för förortskids, baserat på många mobilledda förvirrande direktioner mig och pojken emellan.

Jag: ”Gå tre kvarter.”

Han: ”Hur långt är ett kvarter?”

”Typ ett hus, till nästa korsning.”

”Det är två hus till nästa korsning.”

”Ja då är det två hus på det kvarteret.”

”Mellan den korsningen och nästa är det ju tre hus, har jag gått för långt då?”

”Nej då är det väl tre hus på det kvarteret.”

”… Det finns luckor i den här teorin.”

Så låt oss för hans skull också kalla nämnda promenadavstånd ”ett par hundra meter yo”. Alltså, när jag var liten och mamma följde mig hem från träningen, vilket handlade om en promenadsträcka på [insert avståndsmått of choice] i nedförsbacke, brukade mamma alltid klaga på hur långsamt jag gick genom att hota med att jag skulle få parkeringsböter. Den här veckan har jag hotat med att ge parkeringsböter.

opera!

Vi kommer nog sänka medelåldern med flera decennium skämtade vi medan vi gjorde oss i ordning och skålade i Prosecco. Väl på Kungliga Operan inhandlades ett stycke program för kvällens föreställning, mest för att ha som minne. Därefter föreslog unge herr biljettkontrollanten att hissen nog var att föredra, men eftersom vi bestämt oss för att resten av publiken var av modell äldre tänkte vi att den kommentaren gick på rutin efter alla pensionärsbiljetter han kontrollerat. ”Och hissen är direkt här till vänster tack så mycket” avfärdade vi därför med ett jaha varsågod då så mycket men vi är nog pigga nog för trapporna än på femtio år. Sedan visade det sig att tredje våningen låg typ nio trappor upp, jag erkänner att jag tappade räkningen lite efter att vi stötte på en skylt som talade om att vi nått den andra av tre stycken våning 2. Till råga på allt hade jag krånglat mig i en väldigt tight liten svart sak med noll stretch, som tvingade ihop mina knän och medförde att jag var tvungen att böja lite på båda benen för att få tillräckligt med spelrum att lyfta upp ena foten på nästa trappsteg.

”Jag är väldigt fin” fick jag intala mig själv när jag småsvettig och knäsvag äntligen nådde vår våning 3. Det gjorde även den ratade pensionärshissen och ut dräller vad jag för föräldrarnas skull hoppas är flera barnfamiljer. Väl inne i salongen, nedtryckta på våra platser där benutrymme tydligen inte var något som prioriterats, var vi plötsligt omringade av små uppklädda damer och herrar i åldrar som skrivs med en (ofta bakvänd) siffra. Små damer och herrar som ljudligt gav uttryck för när de tyckte att scenen inte skulle få hålla på mycket längre.

Det fick bli ett besök på Berns, och ett besök på Nobis hotellbar när vi insåg att den roliga dryckeslistan vi läst in oss tidigare på inte alls tillhörde Berns utan Nobis, som avrundning. Så gick det till när vi gick på en opera som var en balett tillsammans med en publik som var en tiondel så gamla som vi räknat med. Det var väldigt trevligt och framförallt väldigt roligt på så många sätt… eller ska vi säga på så många plan?

Badam psch! 

Tack för en jättemysig kväll!

gott nytt år!

Vid den här tiden förra året sprang vi från parkeringen i den isiga uppförsbacken upp till den lilla skidbacken där tolvslaget skulle firas med fyrverkerier. TIO Med champagneflaskan i högsta hugg och fortfarande utan NIO målet i syne kämpade vi alla febrilt i den där sista brantaste backen ÅTTA medan folksamlingens nedräkning ekade SJU... Vi hann nästan fram, vårt sällskap låg före och hann nog upp till backkrönet när nedräkningens crescendo skickade iväg fyrverkerierna. Själva hann vi inte riktigt hela vägen upp till NOLL, däremot minns jag att vi öppnade flaskan mitt i spurten för att hinna skåla som obligatoriskt på tolvslaget, inga glas hade vi heller. Spurten hade skakat om flaskan rejält, men mitt i all uppståndelse var kolsyra det sista jag tänkte på och satte flaskan mot munnen. Lite romantiskt var det i alla fall, vi stannade vid en liten grind i staketet under en gran och kunde räkna med från två.

Hoppas ni alla får ett riktigt gott nytt år, att ni slipper skynda för att hinna till det nya året och att ni får fira in 2014 med det bästa sällskapet!

studier

God jul!

Gissa om här kommer tillverkas alster med min nya tuffa ritplatta, de nästkommande kanske helst sparade under arbetets gång..! Haha, så himla typiskt - speciellt eftersom ritprogrammet jag jobbar i till vardags har gjort såhär hela det gångna året. Eftersom jag aldrig använt en ritplatta förut och ville testa funktionerna använde jag som ni ser här en bild från internet som bas, så tack till dig som skapade originalet! Nu kan jag nog våga mig på mina egna fantasier.

Note: Jag vill alltså inte ta på mig någon credit för den här bilden. 

utlåning

Så var man utlånad igen, denna gång på 75% till granngruppen under obestämd tid. Min Scaniachef kan väl inget annat än att skriva på för det då granngruppen lånat ut en resurs till oss, men min projektsamordnare förlorade just 75% av sina resurser och är minst sagt lite bekymrad. Jag hoppas att jag ska kunna göra bra ifrån mig i båda projekten och tycker till övervägande del att det ska bli skönt med något att fylla ut schemat med (ni vet ju hur det blir).

Idag är vi därför och spanar in innanmätet i en lastbil och hoppas att det ska bena ut en och annan fråga.







Ja, eftersom det är så himla hemligt allting så tar jag det säkra före det osäkra och låter en tecknad motor från Volvo och ingenting annat symbolisera dagens göromål. 

amaroneprovning

Vi har just varit på Amaroneprovning på Spritmuseum - en riktigt spännande upplevelse! Det var en present och sicken tur för mig att den var för två personer och jag fick nöjet att vara +1.

Gamla galärvarvet som rymmer Spritmuseum är riktigt fina miljöer, tydligen ska de äldsta balkarna vara ekstammar från träd som började växa i blivande Stockholm på 1300-talet! Jag tyckte att det var fascinerande redan i lobbyn och gick och stirrade på blottade takbjälkar och fasadfönsterlösningar, men det var framförallt kul att få lite bakgrund och också prova dofter och smaker mot varandra i Amaronens okända värld (gud så poetpretentiöst uttryckt). Detta plus att vi fick känna vad som hände i olika glastyper och i kombination med mat - vad som framhävdes och så vidare. Man kanske lärt sig något matnyttigt!

viktiga åtaganden

Styrelsemöte med aikidon ikväll med sushi, lite småprat och viktiga frågeställningar. Tydligen har styrelsemötena blivit enormt mycket mer effektiva sedan jag började, på gott och ont nu eftersom jag känner att jag har mindre och mindre insikt i klubben och vad som faktiskt händer på mattan. En styrelse fungerar som bäst när man har stenkoll på läget. 

En del av mig håller krampartat fast i den sista lilla kontakten med aikidon, medan en annan del av mig försöker prata förnuft i den första och få den att inse att klubben nog skulle må bättre av en aktiv medlem i styrelsen. Jag har lite svårt att släppa taget, ni vet ju hur lång tid det tog för mig att fatta att mina knän inte höll för träningsformen längre. I sinom tid kommer jag att avsluta min styrelsekarriär på klubben eftersom jag vill dem det bästa, och är kanske något dumdristig nu men jag tänker inte ge upp drömmen om att en dag kunna kasta runt folk på mattan igen. Till dess fortsätter jag väl med rehabträningen, som jag till och från har hållit på med sedan typ tre-fyra år tillbaka.

tips för pigga lyssnarmöten?

DN anser att nu är det nog.

Jag har med värkande ögon just sluppit ut från ett timlångt, fast riktigt intressant, möte. Om det då inte vore för den enorma tröttheten som gäckat mig med osammanhängande meningar hela dagen. Tänk att det ska vara så svårt att piggt delta i möten av den här typen, lyssna, begrunda under långa konstpauser, utan att det börjar tynga i ögonlocken. Jag tog ju dessutom lite sovmorgon imorse och gick inte upp förrän 05:30, det tycker jag man får på måndagar. 

Hur går det med julklapparna för er?

Jag har köpt en och känner mig oerhört duktig! Den är till en bror, mer säger jag inte. Planen är att vi ska röja i Kista Galleria någon kväll och bocka av helst alla (men minst nästan alla) på julklappslistan. Vi tänkte försöka ligga steget före de panikslagna sistaminutenshopparna den 23 december och istället ägna den dagen åt att äta upp pepparkaksdegen, slå in paket och mysa. I ”mysa” inkluderar jag även inslag som varm choklad och en promenad i ett näst intill folktomt Gamla Stan där det ska falla såna där stora och långsamma snöflingor.

mötisdagen (pun intended)

En helt normal arbetsdag på Scania, här i form av idag. I vanliga fall sitter jag ju mest och ritar grejer på datorn*/mockup-cadar**, artiklar som ska tillverkas för prototypbyggnation, men tisdagar på Scania är exceptionella. Mötesdagen även kallad.

Fascinerande många koppar kaffe kan man tydligen få ner under en sådan här dag, så för sakens skull lägger jag till ordet KAFFE då de flesta hämtar just en kopp kaffe under dagen. Kaffet är dock odrickbart, så jag lägger också in ordet TE när jag hämtar en kopp te.

6:00 Snooze...
6:56 Oh shit oh shit var är passerkortet!?-spurten till tåget.
8:15 Uppstart, mailkoll. KAFFE "så man kommer igång"
8:30 Avstämningsmöte i verkstan.
8:45 Avstämningsmöte med gruppen.
9:00 Det heliga förmiddagsfikat Stylingmöte, en TE i farten. KAFFE
10:00 Jobba.
11:00 Lunch. KAFFE på maten
12:00 Gruppmöte.
13:00 Teknikmöte Möte om bildmaterial. KAFFE på rasten "för att hålla sig vaken på teknikmötet"
14:00 Det heliga eftermiddagsfikat Förlängt möte om bildmaterial. KAFFE
15:30 Hämta mina nytillverkade artiklar från andra verkstan
16:00 Jobba, jäkla skit nu har caféet stängt. De flesta går hem. TE kanske mättar lite?

*Icke-ingenjörsversion
**Ingenjörsversion

Glad första advent!

När första ljuset brinner
står julens dörr på glänt
och alla är så glada
att fira få advent

Att fira få advent? Well. Första ljuset är tänt, och här blir det pepparkaksbak och glögg!

Cliffhangern!

Till min lilla prinsessa stod det på kortet. Tänk, jag är en liten prinsessa!

Efter en god middag på stan med prinsen kom vi hem, lagom sent med tanke på att väckarklockan stod på 06:00, och jag skulle precis krypa ner under täcket när jag upptäckte att det låg ett rosa litet kort på kudden! Till min lilla prinsessa! 

Opera! 

Jag har avvaktat med att berätta slutet av den här cliffhangern eftersom vi inte bokat in någonting förrän alldeles nyligt. Men nu har vi bokat - det blir Nötknäpparen på Kungliga Operan i januari!

Detta, som så mycket annat, har vi faktiskt pratat om att göra någon gång och det ska bli riktigt riktigt roligt! Jag var på opera en gång med skolan någon gång i typ högstadiet, då var det Trollflöjten i modern tappning. Jag minns hur mitt högstadiejag blev högst bekymrad över det faktum att skogen där Papageno hittar flöjten var utbytt mot en helkaklad och lysrörsbelyst kebaberia. Mamma, som var med, fick nog med sig en inte helt nöjd ung dam hem. Idag skulle jag säkert kunna uppskatta sådana tolkningar, men efter en termins Trollflöjtsstudier och skolpjäser skar det sig när lysrören i kakelskogen blinkade igång i det som var menat som terminens crescendo.

tillbaka

Välkomna tillbaka, tack för tålamodet! Jag behövde helt enkelt ta en paus och tackar min lyckliga stjärna för mina nära och kära.

Med det sagt larvar vi snabbt vidare och kan konstatera att #1 nej det snöar inte än och #2 jag har fortfarande inte så mycket att göra på jobbet fastän orden "det kommer snart igång" har ekat sedan mars. #3 och vidare tillägnas alla små oförutsägbara vardagsföreteelser.

Exempelvis 25-årsdagen. Jag skojar inte när jag säger att jag både dubbel- och trippelkollade datumet så att jag inte lurades när jag bjöd in kollegerna till fikamötet Kalas!. Hehe. Det var en fantastisk dag! Jag fick frukost på sängen klockan 06:00 (!) med kaffe, mackor, fil och flingor och tio rosor! Inte kan man väl harva iväg till Södertälje på sin födelsedag på tom mage? En lagom dag i arbetsbelastning, beröm för det goda fikat och många grattishälsningar. Middag på restaurang och en extra liten överraskning när vi kom hem - men vad detta är får bli en cliffhanger!

hipphipp hurra!

Godmorgon! Som ni kanske förstår har jag skrivit detta för länge sedan, för inte sitter jag framför datorn och knåpar ihop detta nu inte. Jag hoppas att jag just fått frukost på sängen!

Grattis på födelsedagen!

Idag är det också, som en ren tillfällighet, World Quality Day!

när lönar det sig?

Saco har kommit ut med ett verktyg som visualiserar hur lång tid det tar att komma ikapp kostnaden för sin utbildning, intressant läsning för en halvfärsking som jag, och vi spenderar ju ganska mycket lånade pengar på våra utbildningar. När börjar man tjäna på sin utbildning?

I DN kan man läsa om studenter som fått vänta över fyra veckor på lånepengar och studiebidrag från CSN och på sätt och vis har CSN:s strul aldrig upphört att förvåna. Ta återbetalningsjakten för något år sedan som exempel, när jag och mina studiekamrater från KTH tvingades betala tillbaka vad som i vissa fall var hutlösa summor. Motiveringen var att vi inte läste heltid men att vi felaktigen hade fått betalt som om det var det. I själva verket läste vi ett program på heltid där skolans programupplägg innebar att vi läste 27 hp (högskolepoäng) på hösten och 33 hp på våren, och med en officiell siffra på 60 hp per läsår hade CSN räknat ut att hälften av ett läsår är en termin och hälften av 60 är 30, alltså var 27 hp under höstterminen endast 90% studietakt.

Hängde ni med? Jag vet att det kan gå lite fort när jag snackar siffror.  

Den intervjuade killen i DN:s artikel drar en lättnadens suck över att han valt att ta uppehåll från läkarlinjen en termin för att läsa språk, annars hade han inte haft råd med sin studielitteratur och därmed halkat efter i plugget. Om jag spånar fritt vad det skulle kunna leda till ser jag risken att han hade behövt läsa om ett år på läkarlinjen och därmed behöva ytterligare ett års stöd från CSN. Det hade ju säkert gått bra, not. Tyvärr är det ju så att man på de flesta utbildningar måste klara en ganska hög procent av sina kurser med ett visst resultat för att få flytta upp till nästa år, annars får man gå om. Var den gränsen går är givetvis olika från utbildning till utbildning, det går ju till och med till så redan i grundskolan.

Hur som haver anser jag att ju mindre man har med CSN att göra desto bättre. Själv har jag alltid jobbat extra under studietiden och därför har jag inte fullt lån att betala tillbaka heller, så min målgång på Sacos lönelopp, för att återkomma till det jag egentligen tänkte prata om, kommer lite tidigare än vad statistiken säger. Enligt den börjar civilingenjörsutbildningen bringa vinst vid 34 års ålder.

Dessutom skulle min huvudpunkt faktiskt vara att alldeles oavsett vad utbildningen kostat och alldeles oavsett vad den sedan ger för ekonomisk payback ligger ju själva vinsten i att man gör det man tycker om och att man tycker om det man gör. Men som den tävlingsmänniska jag ibland kommer på mig själv med att vara blir jag ju lite nöjd när jag inser räknar ut att jag vinner över Saco. Å andra sidan kan man alltid vinkla statistik.

Slutsatsen får bli att man ska ta detta med en nypa salt. När blir du ”vinstbringande”?

han är mycket äldre än jag, i alla fall i en månad till...

Ofokuserade rödbetor (hehe skärp er liksom, gästerna kommer ju snart!)

Det är sällsynt men den här gången hade jag faktiskt fler idéer på födelsedagspresent än jag visste att jag kunde genomföra! Ett kärt besvär. Även om jag hade någon tanke eller två på prylar är det till syvende och sist roligare att både få och ge en upplevelse.

Så dagen före D Day, eller ska vi kalla det B Day (höhö), rövade jag bort soon-to-be 25-åringen och att döma av min egen uppspelthet i flera dagar innan själva händelsen är det svårt att avgöra vem som fick ut mesta nöjet. Jag hade bokat bord på Magic Bar (norra Europas enda restaurang med trolleritema, står det på hemsidan) där vi fick tvårätters mellan magishowerna. Kvällens huvudnummer var en mentalist som vunnit Uri Gellers europeiska tävling på nämnda tema, om någon av er är insatt i den magiska världen. Coolt!

Bilderna är från den trerättersmiddag vi hade för släkten på självaste B Day. Mammainfo: Pumpasoppa, laxpaket med mandelpotatis, fänkål och rödbetssallad, och kalastårta.

 Halvfärdiga dukningen. Ja, jag rättade givetvis till den där skeden som inte ligger i linje med de andra.

insikt

Att klockan ringer redan klockan 06:00 var någonting jag för många år sedan bestämde mig för aldrig skulle behöva ske igen. Då gick jag på högstadiet och hade lång resväg varannan vecka.

Varannan vecka 2001-2004 klev jag upp 06:00, vaknade i duschen (notera gärna att kliva upp och vakna är två skilda saker), åt två Skogaholmslimpmackor och stirrade i Kalle Anka tills klockan blivit lite för mycket, varpå jag snabbt slutförde resten av morgonrutinerna och marscherade upp till bussen. Lustigt nog slog jag nästan alltid upp ögonen när visaren på min väckarklocka (som alltså inte var en mobiltelefon utan en riktig väckarklocka) klickade i läge för att alarmet skulle startas. Den var besvärlig att stänga av för spaken på baksidan var så liten, dessutom var klockan rund så det hände ofta att dumskallen rullade iväg för mig och slog i golvet, ilsket tjutande.

Såvitt jag minns var det alltid becksvart och jättekallt och skolan på den tiden var inte det jag längtade mest efter. Men jag pallrade mig dit varenda dag. Någon gång där kom jag fram till att jag 1. Inte skulle börja jobba så tidigt att jag måste ställa klockan på 06:00 och 2. Skulle bo så pass nära jobbet att det gick att cykla, samt den lite mindre seriösa men icke desto mindre önskade 3. Att det alltid skulle vara vår och sommar när jag blev stor.

Varannan vecka 2004-2007 upprepade jag högstadiets rutiner och adderade faktorn sena kvällar för att göra det hela lite mer utmanande. De sena kvällarna berodde inte på fester och annat strunt för den som tänkte att jag larvade runt på stan varenda kväll. Icket! De sena kvällarna berodde på många timmars kvällsträning som avslutades med en kvart i bastun för att varva ner. Hemma var jag inte förrän vid halv elva, och då hann jag och pappa precis käka en kvällsmacka och titta på ett avsnitt Lost som vi inte alls hängde med i, innan det var dags att sova.

Då cementerade jag besluten 1. och 2. och kom till insikt om det omöjliga i 3. men sparade det ändå som en liten egoistisk önskan till den globala uppvärmningen.

Ja men pilutta mig då för här sitter jag i Södertälje före åtta. 

den lilla äventyraren och den stora världen

Det var väl egentligen aldrig menat att det skulle bli just Italien, lika lite som jag på förhand lyckats inse att detta land och de små erfarenheter som låg framför mig skulle hopa sig och bilda en så anmärkningsvärd hög att den till slut inte gick att missa. Jag minns att jag stod invid Roma Termini, centralstationen i Rom, med en väska i handen och en blandad känsla av overklighet och knivskarp realitet, att världen egentligen är jävligt stor och att jag stod och väntade på Super Mario.

Så minns jag hur jag två år senare kommer hem och skakas om av den bistra verkligheten som var min vardag och jag kastas rakt in i den svenska februarikylan och alla måsten. Någon jämförde det med att världen kommer och skakar om en upp och ner som en fräknig mobbare, som inte lämnar dig ifred förrän den har tagit dina fickpengar och talat om för dig att det här är hans värld och du har ingenting att säga till om. Naivitet är inget man vet om för stunden, det är något man ser tillbaka på med erfarenhetens ögon. För egen del var det envisheten i mig som fick mig att stanna och överbevisa den där mobbaren ”Allt är tillbaka som förut/Sverige i februari/Äventyret är över nu, get yourself together och prestera som om det aldrig hänt”, även om jag helst hade åkt tillbaka och fortsatt vara den lilla äventyraren.

Gamla vänner från tiden utomlands hör av sig från sina respektive verkligheter på olika platser på jorden, undrar hur jag har det och försöker sammanfatta sin egen vardag. En har flyttat till Stockholm. De flesta kommer jag förmodligen aldrig träffa igen.

Jodå. Hon gör sig påmind, den lilla äventyraren. Nyligen fick jag höra av en kollega att hon packat sina väskor och ska flytta till Vancouver helt enkelt för att Kanadensare är bland de första och lättaste man connectar med på resande fot, och det där med boende och jobb ska de lösa där. Varje gång jag hör en sådan story känns det precis som att stå vid Roma Termini med min lilla väska och ”han ser ut som Super Mario” som enda direktiv, och eftersom jag kan se tillbaka på det med vetskapen om vad det gett mig blir jag rastlös och lite äventyrslysten.

För länge sedan, på semester med familjen, stod jag på en båt med vinden i håret och saltstänk i ansiktet. ”Hon ser ut som en äventyrare”, sa plastsyrran till mamma. Då växte jag någon centimeter och tänkte att äventyrare, det är jag det. Inte visste jag att hon var så spot on.