Plötsligt mycket medveten om utgifter, plötsligt mycket medveten om att vara omedveten om hur länge skramlet i fickan ska räcka. Det känns till lika delar absurt och rättvist att jag, som enligt SCB är höginkomsttagare (Haha va? Verkligen?) och därmed betalar inkomstskatt, ställs inför den känslan. Bakgrundsstoryn är att jag nyligen upptäckte att giltigheten på visakortet gått ut, varpå jag ringde till banken för att höra efter hur det kom sig att de inte, som vanligt, skickat ett nytt i god tid. En vecka och tre samtal senare och utan att egentligen har fått en lösning på problemet (som främst verkar bestå i hur att få ett kuvert från Göteborg till Stockholm), har jag bland annat lyckats betala min visdomstandsoperation kontant. Jag kände mig lite som en hemlös gangster när jag rullade upp sedelbunten och sluddrade någon förklaring på kortbristen, dreglande bedövad och med bomullstussar i halva munnen. Ytterligare en halv vecka och tre samtal senare har jag fått veta att 1. kortet är på posten, 2. kortet är inte på posten, och 3. kortet skickas till närmaste bankkontor istället. Med posten.
En mycket intressant iakttagelse baserad på den dryga veckan jag gått genom gallerian mellan jobbet och tunnelbanan, är att köpsuget ökade när medlen frös. Är det en stenåldersinstinkt som säger åt mig att samla på mig det jag kan få tag på när möjligheten fortfarande finns, är det den ökande insikten att jag om två veckor kommer få min första riktiga lön, eller lekplatsbeteendet ”jag vill ha det du leker med” som gör det?
Jag tänker mig det som ett (förhoppningsvis kortsiktigt) experiment. Vad vore man utan hyfsad ekonomisk frihet? Jag skulle till exempel inte kunna dela dessa tankar på en ganska bra laptop och därför tänka dem desto mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar