internationella dagen

Ikväll är jag på  event, Accenture har bjudit till Fotografiska för att fira fredagens Internationella Kvinnodag. Det kommer flera intressanta talare och som slutkläm blir det en paneldiskussion. OCH vi får gå på utställningarna! Riktigt spännande!

Alla är givetvis kvinnor i karriären och trots att jag tycker att event som dessa är klockrena framförallt för att hålla och knyta kontakter och dessutom för karriärinspiration, kan jag inte låta bli att få lite martyrfeministvibbar. Jag ämnar inte att uppröra någon. Jag tycker bara att det vore skönt med ett event med fokus på karriär och inte ett event med fokus på att vi är just kvinnor i karriären där issues som "såhär gör jag för att det inte ska orsaka problem" diskuteras livligt. Plötsligt är jag inte i karriären utan specifikt kvinna i karriären och det kan man lösa ändå.

Vadå lösa ändå? En av de första frågorna jag fick under minglet var "Hur har du löst problemet att du är kvinna [i en så mansdominerad branch]?". Va? Jag har bara aldrig sett det som att det är ett problem att jag är kvinna, och därför blir min reaktion efter såna här tillställningar ofta "åfan inte visste jag att jag har det svårt" med bitter eftersmak av "har vi fastnat i en gammal kamp och drar vi fram sådant som håller på att glömmas bort?". Jag har kanske fått allt om bakfoten? Jag kanske borde tänka att jag gör framtidens karriärskvinnor en tjänst genom att jobba med det jag gör, istället för att gå omkring och bara slötänka att det är lite roligt med lastbilskonstruktion. Jag är såklart medveten om att enda möjligheten att jag kan sitta här och tycka att det inte spelar någon roll är för att ett gäng kvinnor en gång i tiden satt ner foten och visst det tyckt att det spelar en himla massa roll. Men det är också dags att se det som något annat än ett problem som kan lösas.

Du som läser får mer än gärna komma med synpunkter. Klicka på "gilla" eller "ogilla", eller skriv en rad i kommentarsfältet genom att klicka på "X kommentarer".