Våga mingla

Med anledning av att jag vid den här tiden är på AW med nygamla arbetsgruppen lite oförhappandes och utan att känna en kotte tänkte jag säga några ord om att våga mingla.

tidsfördriv

På måndag sätter jag äntligen igång med nästa modul och det ska bli skönt att börja få saker gjorda. På grund av sjukdom från uppdragsgivarens sida plus diverse andra olyckligt sammanfallande omständigheter blev det ju ännu en tom vecka. Att uppdragsgivaren går och sjukar ner sig berör ju inte de flesta, men i mitt fall sker all kommunikation av nytt material varannan vecka eftersom allt är så hemligt hela tiden. Försvinner han precis innan får jag inget nytt material att jobba med.

Än så länge har arbetsdagarna fyllts av diverse tidsfördriv, bland annat "hur får man håret att se ut sådär [bilden] en hel dag?", festplaner, "vad är grejen med taxklack och för korta byxor?", Facebook, Autodesks roliga gratisprogram Homestyler (googla, prova) som just kraschade, samt kaffekombinationsprovning (som går ut på att experimentellt avgöra optimal blandning av bönsort/styrka/ev mjölkskum).

Helgen kommer tillägnas flyttstädning. Förrådet ska tömmas och alla stora, tunga slänggrejer ska, just det, slängas. Till hjälp har vi därför en liten pirra och från elfte våningen som det är, förhoppningsvis också en hiss.

sommarplanering

Lab Store Paris

Så genomförs ytterligare ett vuxengöra, sommarplaneringen, som plötsligt kräver hänsyn till någon annans schema och vilja. Pusselbitarna vi har att jobba med hittills är en grabbseglarvecka, en förmodad industrisemester, några sommarjobbsveckor, en förhoppning om "utomlands", lite skärgård samt allas önskningar om besök. Totala antalet sammanfallande lediga veckor är tre.

den där andra grejen lär ju vara en reservdel

Konstruktörer som vi är, är det osökt väldigt nära till hands att "fixa själv". Senaste situationen som nu rubriceras "löst" är de knäskador som åsamkas av en tvärbalk under skrivborden. Fem konstruktörer, en skiftnyckel och vad som lät som en skruvdragare - och den stabiliserande tvärgående ubalken är vänd med kanterna inåt. Resultatet av omkonstruktionen är konstaterandet att den livsfarliga kanten inte längre kan göra blåmärken på några knän, men också det komiska och lite nördiga konstaterandet att montörerna monterat ihop alla skrivborden fel. Nu måste vi bara montera om alla resterande 15 skrivbord.

OM: konstruktiv kritik

Att ge kritik är inte alltid det enklaste, men ibland enda möjligheten att kommunicera ett problem som behöver lösas. Problemet kan bestå i tex en situation som uppstått, ett samarbete som inte fungerar som det ska, eller en aktion som antingen medvetet eller omedvetet fått negativt utslag. Efter många projekt och grupparbeten på olika nivå, med olika storlek och betydelse, har jag dragit vissa lärdomar.

Generellt brukar man säga att det man bör tänka igenom innan kritiken ges är:

det är femton år mellan 20 och 30

Det är mycket prat om ålder här på jobbet. Kanske börjar folk bli nervösa.

 

Jag minns hur jag som liten såg upp till alla coola vuxna som jobbade och var vuxna fast fortfarande helt unga och coola och gick på 25-årsröjfester hela tiden. Det var en kombination jag inte riktigt greppade men jag tyckte att de kändes så himla tuffa! Minstingen i gänget som jag varit jämt har jag hittills varit på typ lika många 25-årsfester som 30-årsfester, som också är rätt röjiga men till hälften lite lugnare och till hälften lite mer desperata. Wonder why. 30-årsfesterna kändes rätt tufft och vuxet att gå på också, men samtidigt var jag lite nöjd när jag kunde svara 23 på den där frågan. I arbetslivet är jag mer minsting än någonsin, de som är modell yngre har istället just inlett 40-årskalaspratet med några få eftersläntare som står inför 30-strecket. Undrar vad de kommer säga om ett drygt halvår när jag kläcker ur mig att jag ska ha 25-årsfest (och undrar hur det kommer sig att det börjar heta "kalas" igen kring 40).

 

På sätt och vis känns det som att jag har vunnit fem år extra mellan 20 och 30, eftersom jag var 25 när jag var 20 (om ni förstår hur jag menar). Jag tackar ödmjukast för det och hoppas någonstans att jag snart börjar komma ikapp mig själv ändå.

sammanfattning på helgen

Fredag 16.30 landade vi på Kallax, enligt lokalbefolkningen Sveriges näst största flygplats. Låt oss sträcka oss till att den i alla fall är vältrafikerad. En kort bilresa (aka sightseeing á la träd, träd, träd) senare anlände vi Ebbenjarka där vi snabbt installerade oss och svidade om till Michelingubbeinspirerade outfits kompetta med öronlappsmössor i "Norrlänning 1998"-stil. Detta enbart i ett syfte.

upp upp och iväg

Ungefär nu lyfter planet mot Luleå och en helg med päron och pärpäron! Vi håller tummarna för att vintervädret faktiskt håller i sig två dagar till så det kan bli någon skotertur, i övrigt hoppas vi på badtunna, en bra 80-årsfest och lite sovmorgon. Kan ni slå på norrskenet vid sjusnåret ikväll också vore det grymt! ;)

Er andra önskar vi glad helg!

Salone del Mobile 2013

Bilder från Cosmit.

I dagarna är det Salone Del Mobile i Milano, staden jag både längtar till och räds. Förra året hade jag precis åkt därifrån när designveckan började, jag minns fortfarande att min alltid lika oförutsägbart gladbittra studievägledare sa att jag gärna fick ringa henne om det var så att jag råkade vara tillbaka i stan då. Vi hade precis bytt de nu stämplade och underskrivna papper som hade bytt ägare åt andra hållet min första dag på skolan. Istället smet jag in i design building och letade rätt på en fikakompis, besökte det andra campuset och åkte in till stan med spårvagnen med en annan kompis. Jag besökte Navigli sista gången, promenerade runt på mina gator, visade Duomo och tog en sista aperitivo. Jag minns varenda detalj.

Jag längtar dit ibland, eller tillbaka, jag kan inte riktigt bestämma mig. En dag ska vi i alla fall åka dit så jag får visa min stad, det har jag lovat. Samtidigt är jag lite rädd för nostalgichocken, eller upptäckten att inget är som det var.

motivation

Efter ytterligare tre dagar på kurs har jag verkligen fått chansen att öva på mina senaste insikter, framförallt det där om irritation - som jag till slut lyckades omformulera till uppgivenhet, och i vissa fall blev det ju faktiskt nästan komiskt. Givetvis har alla olika sätt att lära ut och alla har olika sätt att lära in, men jag får bita mig lite i tungan för att inte, som så poetiskt formulerat, spy galla över det över er. Det är en konst att lyckas förtrolla sin publik, fånga deras uppmärksamhet och få dem att vilja höra mer. Låt oss sluta oss till att jag imponeras av de som har förmågan. Därför ska vi prata motivation. 

Klicka på Läs mer under bilden.  

pendling

Jag börjar komma in i det här nu, och kan inte ursäkta tystnaden med annat än vardagen, åtta till fem, kliva upp för tidigt och hur gör vi med middagen-konversationer under enbent strumppåtagningsakrobatik. Just de här två dagarna har vardagen varit lite annorlunda, med kurs på bortaplan.

Slutsatserna inkluderar insikterna: att jag lär mig saker rasande fort, att andra inte gör det, att jag måste lära mig att låta andra lära sig i sin takt utan att jag behöver bli uttråkad för det, samt att ta kurser som de kommer utan att låta mig känna mig irriterad på att det går så långsamt. Utöver det har jag också insett hur ovärderlig min kära termosmugg med gokaffe är, dels för att fördriva de en och en halv timmarna på pendeln till kurslokalen, dels för att värma mig de fem minuterna i iskyla i väntan på bussen men framför allt för att kaffet där är bland det äckligaste jag någonsin försökt dricka. Jag skulle rangordna som följande:

1. Den sura mjölken från Pressbyrån
2. Den jästa cognacen i Sälen
3. Kaffet på Scania

varde ljus

Måndag morgon är och kommer alltid vara måndag morgon, med olika svårighetsgrad. Just denna ljusa morgon är lite varmare än det senaste halvårets och dessutom börjar förkylningen släppa, så efter en helg i tillfriskningslugnets tecken och en stundande kortvecka kändes kraftansträngningen uppstigning inte fullt lika betungande. Två dagars utbildning väntar och det innebär visserligen två okristligt tidiga morgnar och långa resor, men nu finns det ju snabbkaffe i huset. På tal om snabbkaffe är det lustigt vilka saker som är en självklarhet och en nödvändighet att ha när man har "gäster". För just helgens besökare gäller det till exempel Nescafé Lyx mellanrost snabbkaffe, Proviva Hallon/Granatäpplejuice, Ballerinakakor och jättemycket extra mjukt toapapper (så att det inte ser ut som att det finns risk att det tar slut på tre veckor för då bunkrar de upp på toapapper åt mig). Mycket frukost är viktigt, gärna full kontinental plus skandinavisk och ett roligt nytt bröd. Jag tycker om att se till att folk känner sig hemma och välkomna.

 

Det gäller också det alltid så svårinredda gästrummet, som nog börjar komma i ordning nu. Speciellt nöjd är jag för tillfället med nattduksbordsinstallationen - en fin gammal marmorlampa, snittblommor och en matchande liten bok. Viktigt är att det är en lätt liten bok som är möjlig att ta sig igenom på några dagars visit. I lådorna skräpar det runt en massa gamla papper som ska städas bort, men målet är att lådorna ska få innehålla braåha-grejer för övernattare: gamla mobil- och datorladdsladdar, två rena handdukar och lite sådant.

fyra sekunder

När man börjar på ett nytt uppdrag känner man sig inledningsvis (oundvikligen) lite förvirrad, vilket var precis vad som hände när jag kastades in i verkligheten de två sista timmarna på dagen. Jag som redan hade ställt in mig på att jag skulle få börja imorgon istället blev lite ställd men samtidigt väldigt lättad, eftersom jag tidigare drabbats av en snabb omstrukturering på grund av kursförberedelser som lämnade mig sysslolös vid ett avlastningsbord i stora kontorslandskapet. Från noll till vadhände på fyra sekunder.

internationella dagen

Ikväll är jag på  event, Accenture har bjudit till Fotografiska för att fira fredagens Internationella Kvinnodag. Det kommer flera intressanta talare och som slutkläm blir det en paneldiskussion. OCH vi får gå på utställningarna! Riktigt spännande!

Alla är givetvis kvinnor i karriären och trots att jag tycker att event som dessa är klockrena framförallt för att hålla och knyta kontakter och dessutom för karriärinspiration, kan jag inte låta bli att få lite martyrfeministvibbar. Jag ämnar inte att uppröra någon. Jag tycker bara att det vore skönt med ett event med fokus på karriär och inte ett event med fokus på att vi är just kvinnor i karriären där issues som "såhär gör jag för att det inte ska orsaka problem" diskuteras livligt. Plötsligt är jag inte i karriären utan specifikt kvinna i karriären och det kan man lösa ändå.

Vadå lösa ändå? En av de första frågorna jag fick under minglet var "Hur har du löst problemet att du är kvinna [i en så mansdominerad branch]?". Va? Jag har bara aldrig sett det som att det är ett problem att jag är kvinna, och därför blir min reaktion efter såna här tillställningar ofta "åfan inte visste jag att jag har det svårt" med bitter eftersmak av "har vi fastnat i en gammal kamp och drar vi fram sådant som håller på att glömmas bort?". Jag har kanske fått allt om bakfoten? Jag kanske borde tänka att jag gör framtidens karriärskvinnor en tjänst genom att jobba med det jag gör, istället för att gå omkring och bara slötänka att det är lite roligt med lastbilskonstruktion. Jag är såklart medveten om att enda möjligheten att jag kan sitta här och tycka att det inte spelar någon roll är för att ett gäng kvinnor en gång i tiden satt ner foten och visst det tyckt att det spelar en himla massa roll. Men det är också dags att se det som något annat än ett problem som kan lösas.

Du som läser får mer än gärna komma med synpunkter. Klicka på "gilla" eller "ogilla", eller skriv en rad i kommentarsfältet genom att klicka på "X kommentarer".

omstrukturering

Eftersom stor del av min tid just nu går åt till att vänta på att min dator ska levereras har jag också mycket tid till hands för funderingar och tumrullande analyser. Senast i raden av ämnen att fundera över är inredning, här illustrerat i Paint (hehe, nej, detta är inte mitt bästa). Vardagsrummet har fått ett ansiktslyft och blivit ett multi purpose-rum med plats för en himla massa middagsgäster (noterar nu att min uppfattning om "en himla massa" tydligen är fyra). Tavlor behöver komma upp på betongväggen på något sätt och för att öka allas excitement har jag också ritat dit ett vinställ. Det är ju trevligt om det skulle råka komma just en himla massa personer på middag.

Men vad hände med Chesterfieldsoffan, undrar alla som varit här. Jag ska kanske påpeka att detta infall egentligen kom för några månader sedan när jag träffades av nyheten att soffan skulle "hämtas imorgon", och jag insåg hur tomt det skulle se ut med en möbel i ett så stort rum.

Nu kom det ju ingen och hämtade den där soffan, men tanken kring vardagsrummet fanns kvar. Jag har mentalt provat att möblera in soffan överallt, en av tankarna är köket. Nog kan man se sig själv med en söndagsfrukost á la hotell och morgontidningen, ihopkurad där. Jag är framförallt nöjd med Audrey Hepburn-tavlan och den utanför-kanterna-fläckiga kudden :p