krabba

Den här uschlingen blev dissekerad härom veckan. Butter och skelögd var han tyckte jag, tills det halvvägs igenom proceduren vällde ut en massa rom. Då bestämde jag mig för att hon var butter och skelögd.

passar tider

Godmorgon tisdag! Kör en jobbahemifrån med kaffe här. Metaforiskt kan man säga att sista pusselbiten i kortstrulet är funnen och nu gäller det bara att lägga den, fortfarande inte helt säker på att den passar. Det blir ett besök på banken så snart de öppnat, därav den tillfälliga vardagshemmavistelsen.

Vad gäller bilderna är de tagna lite här och där på Söder. Poäng till den som vet var!

 

sambandscentralen, mobila enheten

Välkommen till ännu en ny vecka! Den här veckan bjuder på nya utmaningar för min del, eftersom jag och en kollega tagit över ett lite mer administrativt internt uppdrag efter en som nu är mammaledig (tills vi blir med egna uppdrag). När dagen började kallade jag det dock "tills vi blir med riktiga uppdrag", men det fick jag äta upp ganska snabbt. Uppradat på skrivbordet (lite för noggrannt för att se hälsosamt ut ser jag nu) står en kaffekopp, en jobbtelefon, en privattelefon, en kalender och två pennor (utifall att den ena plötsligt skulle svika mig mitt i en väldigt viktig anteckning).

Det betyder att jag just nu mest kutar runt till personerna på min att-prata-med-lista, med mina två telefoner som det ständigt rings till och från (att lyckas hantera telefonerna i lugn och ro är ett rent konststycke). Cred till dem vars yrke går ut på detta! Bortsett från att nästan ständigt ha någon på tråden blir det också mycket mail- och dokumentskrivning, ytterligare någonting jag som konstruktör är helt ovan vid. Visst, det går en del mail och telefonsamtal under produktutvecklingsprocessen, men redan efter en halvdag med detta har jag förmodligen överstigit det normala under ett halvårs projekt. De andra tyst tänkande och fundersamt klickande konstruktörerna här i min lilla datasal måste ha blivit chockerade över glöden på mitt tangentbord som bränt mina fingertoppar sedan tidigt imorse. 

Uppdraget innebär också en helt ny dimension i skvallerhantering. Plötsligt har fikarasterna blivit ovärderliga i yrkesutövningen, eftersom det som sägs då sägs under lite ärligare och enklare former. Man kan säga att jag övar mig i lyhördhet och småprat denna vecka.

träning

Häromdagen sprang jag in i en gammal träningskompis efter ett långt och alldeles för inspirerat besök på mataffären - han påväg till ett träningsläger även jag blivit inbjuden att delta på, jag med siktet inställt på en jättelång söndagsfrukost. Det var nog första gången jag uttryckligen sagt att jag behövt lägga ner aikido och nu istället är på jakt efter en tillika rolig och (för mina pajade knän) möjlig träningsform. Det var så definitivt och lite känslosamt att erkänna.

Vad kan jag då träna? Sjukgymnasten har föreslagit alternativen ”försiktig simning” och ”lätt cykling”, vilket inte alls känns spännande för en som kampsportat flera timmar om dagen flera dagar i veckan och lättat upp det med 45 minuters morgonsim fem gånger i veckan och gympa två gånger i veckan. Kan det vara därför knäna tröttnade förresten? 

CAD | Nikon

Under lunchen diskuterades, bortsett från hur SEB (inte) hanterat mitt kortärende och att jag genast borde byta bank, arbetsresor. Hur lång tid är rimligt att lägga på resor till och från jobbet till exempel? Kan man nyttja restiden åt mail och samtal och alltså räkna det som arbetstid? Ett potentiellt uppdrag för en kollega skulle innebära minst tre timmars restid varje dag, det är 15 timmar i veckan eller två och ett halvt dygn i månaden. Hur kostnaden för en tjänstebil matchar intjänad restid var en frågeställning som krävde djupare efterforskningar än filosofi över en kopp kaffe. 

Annars åstadkom jag en kamera, min kära Nikon D5100. De här bilderna är alltså renderingar, datorgenererade, och inte riktiga bilder på en riktig kamera.

Kom förbi och snacka lite skit!

Idag står jag och representerar på arbetsmarknadsmässan på KTH, något jag måste tipsa om att gå på! Det var ju genom en sådan här mässa jag fick jobb.

"Kom förbi och snacka lite med oss!" brukar det stå på affischer och inbjudningar, men snacka lite skit kan man ju inte gå omkring och göra med folk man hoppas på vill anställa en sedan. Hittills kan jag avslöja att ja, det svåraste är att som besökare hitta på kloka frågor att ställa till alla företag man möter på mässor som denna, men det svåraste som utställare är att snabbt formulera ihop en kort och inspirerande sammanfattning på frågan "vad gör ni?". Risken är att det som kommer ut låter som en väl inövad slogan direkt från hemsidan, klämkäckt avrundad med "så frågan är; vad vill du göra?".

Arbetsmarknadsmässatips nummer ett: Sätt ord på vad du vill göra, undersök om företagen gör det och ha med fler än ett CV. Nummer två: Sätt ord på hur du vill ha det (projektgrupp eller själv, resa mycket eller lite, kan du tänka dig att flytta för ett jobb, konsult eller fast osv), och undersök hur arbetsförhållandena ser ut på företagen.

För den avancerade: sätt ord på vad du vill göra och hur du vill ha det om fem år, och fundera ut vad du behöver göra idag för att nå dit. Förmodligen hamnar du inte på ditt drömjobb direkt, men förhoppningsvis ett jobb som öppnar dörren dit.

Nej nu ska jag hem och raka benen (alternativt fästa en miljon Swarovskikristaller och kalla det en de la Renta-kreation), ikväll är det bankett!

XIV feb

Hoppas alla hjärtans dag blev som ni ville ha den, eller lite bättre! Jag borde väl inte skryta, men... jag fick rosor, champagne, saffransskaldjursgryta och jordgubbar i smält choklad..! Påväg hem från jobbet noterade jag för övrigt en av de längsta köerna jag sett och blev givetvis väldigt nyfiken på var den började, mindre nyfiken blev jag inte av att hela kön bestod av allt från pojkar till gubbar som stod och skruvade på sig. Interflora. Sötgubbar. 

Den här fina skålen fick jag förresten i examenspresent, personligen hitflugen från Japan.

vem vore man utan saker

Plötsligt mycket medveten om utgifter, plötsligt mycket medveten om att vara omedveten om hur länge skramlet i fickan ska räcka. Det känns till lika delar absurt och rättvist att jag, som enligt SCB är höginkomsttagare (Haha va? Verkligen?) och därmed betalar inkomstskatt, ställs inför den känslan. Bakgrundsstoryn är att jag nyligen upptäckte att giltigheten på visakortet gått ut, varpå jag ringde till banken för att höra efter hur det kom sig att de inte, som vanligt, skickat ett nytt i god tid. En vecka och tre samtal senare och utan att egentligen har fått en lösning på problemet (som främst verkar bestå i hur att få ett kuvert från Göteborg till Stockholm), har jag bland annat lyckats betala min visdomstandsoperation kontant. Jag kände mig lite som en hemlös gangster när jag rullade upp sedelbunten och sluddrade någon förklaring på kortbristen, dreglande bedövad och med bomullstussar i halva munnen. Ytterligare en halv vecka och tre samtal senare har jag fått veta att 1. kortet är på posten, 2. kortet är inte på posten, och 3. kortet skickas till närmaste bankkontor istället. Med posten. 

En mycket intressant iakttagelse baserad på den dryga veckan jag gått genom gallerian mellan jobbet och tunnelbanan, är att köpsuget ökade när medlen frös. Är det en stenåldersinstinkt som säger åt mig att samla på mig det jag kan få tag på när möjligheten fortfarande finns, är det den ökande insikten att jag om två veckor kommer få min första riktiga lön, eller lekplatsbeteendet ”jag vill ha det du leker med” som gör det?

Jag tänker mig det som ett (förhoppningsvis kortsiktigt) experiment. Vad vore man utan hyfsad ekonomisk frihet? Jag skulle till exempel inte kunna dela dessa tankar på en ganska bra laptop och därför tänka dem desto mer.

trefika

Jag skulle vilja kalla detta ett underverk istället för bakverk. Vår kokbok: Saftig sockerkaka (bröa inte formkanterna) + hallon och blåbär, och Chokladglasyr på mörk blockchoklad ovanpå. In i kylen en kvart.

48, 38 op

Jag lider av efterdyningarna (tre stygn) efter en nyligen (tisdag) utdragen visdomstand (nummer två) och ägnar mig därför åt mest ingenting för tillfället. Inte för att jag de första dagarna hade vare sig ork eller möjlighet, men kombinationen av helg och att jag såhär fyra dagar efter operationen inte behöver lika mycket smärtstillande, gör att jag plötsligt är sugen på att göra en massa fartfyllda grejer som min icke-existerande tand envist förnekar mig.

Det är märkligt hur det kommer sig, detta fenomen som diskuterades över en gammal mögelost igår kväll, att man inte lägger märke till kroppen när den är frisk, men om något inte fungerar som det ska lägger man inte märke till någonting annat. Personligen brukar jag inte märka när jag blir frisk eftersom jag alltid kastar mig in i vardagen lite för tidigt, men jag kommer ihåg hur jag åtta år gammal och kräksjuk tänkte "hur har jag någonsin orkat spela fotboll?". Plötsligt bara gör man det igen utan att riktigt fatta när sjuk slog över i frisk och helt utan att bry sig.

Ikväll hade kunnat vara en sådan kväll när jag kastade mig ut i vilda aktiviteter för att sedan ligga lika utslagen som tanden hela nästa vecka.

vecka 2

Så har andra veckan påbörjats, än sitter jag med en lånedator och ett gäng handböcker i CATIA (som är ett CAD-program, ett 3D-modelleringsprogram, för de oinsatta) och harvar tutorials jag redan gjort. Det börjar bli lite enformigt. Idag bröts rutinerna i och för sig av med en långvisit på det eminenta Sifvert Skruv, där en kollega och före detta klasskompis inhandlade nödvändiga konstruktionsdetaljer för sina prototyper.

Mest förvånad är jag över att jag nu när jag får styra min egen tid väljer att börja klockan åtta, men jag har druckit bättre kaffe.