vid liv

Okej då, väldigt många högkontrastbilder av solnedgång/horisont, men det var ju så vackert att jag bara inte kunde sluta fota. En dag som denna, en både röd och solig dag, bör man egentligen inte spendera på Grönan. Men det gjorde vi.

Jag tror förresten att jag för sista gången i mitt liv åkt Fritt Fall. Pojkarna var ytterst bestämda när det kom till val av attraktion, jag tror att de gav igen för Pop-Expressen åket innan. Vi blev hur som helst infösta i kön och betraktade i en halvtimme hur likbleka människor låstes fast i stolarna, försvann upp, kom ner skrikande och tilltufsade (fortfarande likbleka), för att sedan darrande stappla därifrån med ögon stora som tefat. Jag kände mig skeptisk. Mellan åken kunde vi också notera hur vajrarna blåste omkring som ospända tvättlinor med kommentaren "så där ska det nog inte vara" från vår Grönan-mekaniker till kompis. Sedan stängdes en av korgarna av på grund av blåsten. Jag kände mig jätteskeptisk.

På väg upp kläcker killen till vänster om mig ur sig att man ska titta uppåt istället för ner. Det lät smart tänkte jag, vek upp huvudet och öppnade ögonen. Jag konstaterade snabbt att det var osmart och knep ihop ögonen igen. Man ser Hammarbybacken pep tjejen till höger. Mhm! kved jag så entusiastiskt jag kunde, just som korgen stannade och hjärtat med det. Jag hann även se Globen och en båt, samt tänka både en och två saker om död och blåsande tvättlinor och hjärtstillestånd och hur dum i huvudet jag var som gått med på något så idio- och där släpptes vi.

Jag trodde inte att min högra granne hade sådan lungkapacitet, inte heller att vi var så högt upp att hon hann ta ett andetag till och skrika ännu mer. Mina trumhinnor kan på grund av detta ha smetats ut på grannen till vänster, och om så var fallet ber jag om ursäkt. Det ska inte hända igen.