utlåning

Så var man utlånad igen, denna gång på 75% till granngruppen under obestämd tid. Min Scaniachef kan väl inget annat än att skriva på för det då granngruppen lånat ut en resurs till oss, men min projektsamordnare förlorade just 75% av sina resurser och är minst sagt lite bekymrad. Jag hoppas att jag ska kunna göra bra ifrån mig i båda projekten och tycker till övervägande del att det ska bli skönt med något att fylla ut schemat med (ni vet ju hur det blir).

Idag är vi därför och spanar in innanmätet i en lastbil och hoppas att det ska bena ut en och annan fråga.







Ja, eftersom det är så himla hemligt allting så tar jag det säkra före det osäkra och låter en tecknad motor från Volvo och ingenting annat symbolisera dagens göromål. 

mötisdagen (pun intended)

En helt normal arbetsdag på Scania, här i form av idag. I vanliga fall sitter jag ju mest och ritar grejer på datorn*/mockup-cadar**, artiklar som ska tillverkas för prototypbyggnation, men tisdagar på Scania är exceptionella. Mötesdagen även kallad.

Fascinerande många koppar kaffe kan man tydligen få ner under en sådan här dag, så för sakens skull lägger jag till ordet KAFFE då de flesta hämtar just en kopp kaffe under dagen. Kaffet är dock odrickbart, så jag lägger också in ordet TE när jag hämtar en kopp te.

6:00 Snooze...
6:56 Oh shit oh shit var är passerkortet!?-spurten till tåget.
8:15 Uppstart, mailkoll. KAFFE "så man kommer igång"
8:30 Avstämningsmöte i verkstan.
8:45 Avstämningsmöte med gruppen.
9:00 Det heliga förmiddagsfikat Stylingmöte, en TE i farten. KAFFE
10:00 Jobba.
11:00 Lunch. KAFFE på maten
12:00 Gruppmöte.
13:00 Teknikmöte Möte om bildmaterial. KAFFE på rasten "för att hålla sig vaken på teknikmötet"
14:00 Det heliga eftermiddagsfikat Förlängt möte om bildmaterial. KAFFE
15:30 Hämta mina nytillverkade artiklar från andra verkstan
16:00 Jobba, jäkla skit nu har caféet stängt. De flesta går hem. TE kanske mättar lite?

*Icke-ingenjörsversion
**Ingenjörsversion

när lönar det sig?

Saco har kommit ut med ett verktyg som visualiserar hur lång tid det tar att komma ikapp kostnaden för sin utbildning, intressant läsning för en halvfärsking som jag, och vi spenderar ju ganska mycket lånade pengar på våra utbildningar. När börjar man tjäna på sin utbildning?

I DN kan man läsa om studenter som fått vänta över fyra veckor på lånepengar och studiebidrag från CSN och på sätt och vis har CSN:s strul aldrig upphört att förvåna. Ta återbetalningsjakten för något år sedan som exempel, när jag och mina studiekamrater från KTH tvingades betala tillbaka vad som i vissa fall var hutlösa summor. Motiveringen var att vi inte läste heltid men att vi felaktigen hade fått betalt som om det var det. I själva verket läste vi ett program på heltid där skolans programupplägg innebar att vi läste 27 hp (högskolepoäng) på hösten och 33 hp på våren, och med en officiell siffra på 60 hp per läsår hade CSN räknat ut att hälften av ett läsår är en termin och hälften av 60 är 30, alltså var 27 hp under höstterminen endast 90% studietakt.

Hängde ni med? Jag vet att det kan gå lite fort när jag snackar siffror.  

Den intervjuade killen i DN:s artikel drar en lättnadens suck över att han valt att ta uppehåll från läkarlinjen en termin för att läsa språk, annars hade han inte haft råd med sin studielitteratur och därmed halkat efter i plugget. Om jag spånar fritt vad det skulle kunna leda till ser jag risken att han hade behövt läsa om ett år på läkarlinjen och därmed behöva ytterligare ett års stöd från CSN. Det hade ju säkert gått bra, not. Tyvärr är det ju så att man på de flesta utbildningar måste klara en ganska hög procent av sina kurser med ett visst resultat för att få flytta upp till nästa år, annars får man gå om. Var den gränsen går är givetvis olika från utbildning till utbildning, det går ju till och med till så redan i grundskolan.

Hur som haver anser jag att ju mindre man har med CSN att göra desto bättre. Själv har jag alltid jobbat extra under studietiden och därför har jag inte fullt lån att betala tillbaka heller, så min målgång på Sacos lönelopp, för att återkomma till det jag egentligen tänkte prata om, kommer lite tidigare än vad statistiken säger. Enligt den börjar civilingenjörsutbildningen bringa vinst vid 34 års ålder.

Dessutom skulle min huvudpunkt faktiskt vara att alldeles oavsett vad utbildningen kostat och alldeles oavsett vad den sedan ger för ekonomisk payback ligger ju själva vinsten i att man gör det man tycker om och att man tycker om det man gör. Men som den tävlingsmänniska jag ibland kommer på mig själv med att vara blir jag ju lite nöjd när jag inser räknar ut att jag vinner över Saco. Å andra sidan kan man alltid vinkla statistik.

Slutsatsen får bli att man ska ta detta med en nypa salt. När blir du ”vinstbringande”?

insikt

Att klockan ringer redan klockan 06:00 var någonting jag för många år sedan bestämde mig för aldrig skulle behöva ske igen. Då gick jag på högstadiet och hade lång resväg varannan vecka.

Varannan vecka 2001-2004 klev jag upp 06:00, vaknade i duschen (notera gärna att kliva upp och vakna är två skilda saker), åt två Skogaholmslimpmackor och stirrade i Kalle Anka tills klockan blivit lite för mycket, varpå jag snabbt slutförde resten av morgonrutinerna och marscherade upp till bussen. Lustigt nog slog jag nästan alltid upp ögonen när visaren på min väckarklocka (som alltså inte var en mobiltelefon utan en riktig väckarklocka) klickade i läge för att alarmet skulle startas. Den var besvärlig att stänga av för spaken på baksidan var så liten, dessutom var klockan rund så det hände ofta att dumskallen rullade iväg för mig och slog i golvet, ilsket tjutande.

Såvitt jag minns var det alltid becksvart och jättekallt och skolan på den tiden var inte det jag längtade mest efter. Men jag pallrade mig dit varenda dag. Någon gång där kom jag fram till att jag 1. Inte skulle börja jobba så tidigt att jag måste ställa klockan på 06:00 och 2. Skulle bo så pass nära jobbet att det gick att cykla, samt den lite mindre seriösa men icke desto mindre önskade 3. Att det alltid skulle vara vår och sommar när jag blev stor.

Varannan vecka 2004-2007 upprepade jag högstadiets rutiner och adderade faktorn sena kvällar för att göra det hela lite mer utmanande. De sena kvällarna berodde inte på fester och annat strunt för den som tänkte att jag larvade runt på stan varenda kväll. Icket! De sena kvällarna berodde på många timmars kvällsträning som avslutades med en kvart i bastun för att varva ner. Hemma var jag inte förrän vid halv elva, och då hann jag och pappa precis käka en kvällsmacka och titta på ett avsnitt Lost som vi inte alls hängde med i, innan det var dags att sova.

Då cementerade jag besluten 1. och 2. och kom till insikt om det omöjliga i 3. men sparade det ändå som en liten egoistisk önskan till den globala uppvärmningen.

Ja men pilutta mig då för här sitter jag i Södertälje före åtta. 

Plastkurs

Plastkonstruktion och polymerlära. Två ord som jag tillsammans med de övriga femton kursdeltagarna och den väldigt småländska läraren, eller kursledaren som det kanske heter utanför skolvärldens symboliska väggar, kommer ägna fyra vardagskvällar åt. Lektionerna, eller kurstillfällena, tar vid där arbetsdagen (och oftast hela hjärnkapaciteten) tar slut och pågår därefter i fyra timmar.

 Första korvstoppningstillfället är precis avslutat as we speak. I stora drag bestod det av två moment varav det ena var filmvisning av tillverkningsmetoder i det mörka och varma konferensrummet post arbetstid, och det andra, när vi blivit utskickade att hämta kaffe, var detaljstudier av olika produkter tillverkade med dessa metoder - vilka vi skickade runt bland alla sjutton halvfyllda koppar och tre vattenglas. Högriskmoment.

Själv minns jag tydligt hur jag satt på KOMA-föreläsningarna i skolan och försökte förstå vad den exceptionellt engagerade och i allra högsta grad skånska (bortsett från det lite ”arg italienare”-kroppsspråk han lagt sig till med) föreläsaren sade. Han hade ett sätt att prata som innebar att han utbrast varenda ord. Han sade inte – Han! Utbrast! Ibland visste jag inte om det var benämningar på plaster eller metoder eller en skånsk bokstavssmet  som kom ut där framme, och om jag i sådana fall borde skriva ner det jag hörde eller det jag trodde att jag hörde. Det är kanske inte helt konstigt att jag hade svårt för KOMA, men någonting som ändå satt sina spår är uttalet på vissa saker som rör plast. Vissa ord går inte att läsa eller höra på annat sätt än på ytterst engagerad bredskånska. DISLOKACHIOUNÖRR!!

karriärsamtal

Jag har alltid sportat femårsplaner, från att jag var liten och skruvade ihop uppfinningar i garaget, till att jag bestämde mig för arkitekt när jag var elva (Eva: Det uttalas visst det ar-shi-tekt! "Till oss har det kommit från latinets architectus via franskans architecte, med sje-ljud, och tyskans architekt, med tje-ljud", enligt Språknämnden), via Teknik Design på gymnasiet och Design och produktframtagning på KTH, till designingenjörskonsult idag. När jag började jobba tog jag sista steget av en gammal femårsplan och håller därför som bäst på att formulera en ny plan och strategi. 

Så var det första av flera karriärsamtal över och jag känner mig nöjd med vad som sades. Mitt fokus låg, högst kortfattat, på då - nu - sen. Visst fick jag bra feedback på tiden som gått, även om jag gjorde en mental notering med källhänvisning till mitt inlägg om konsten att ge feedback. Trots allt pratade han ju väldigt mycket om mina framtida möjligheter att skriva chef på visitkortet och då ska man kunna det där med karriärsamtal och feedback, och kanske inte avslöja sin enda källa. Åsikter, snack, agerande, prestation, känsla... mental note. Vad gäller punkten nu på min fokuslista pratade vi mycket om hur fort jag faktiskt jobbar och vad det innebär, vilket gled över i öppningar för nya uppdrag och därmed var vi inne på spåret starta arbetsgrupper-leda arbetsgrupper-öppna för arbetsgrupperna att bilda undergrupper-chef. Men vi får se var den här karriären leder och hur snabbt jag vill jobba mig fram till mina delmål.

Trots allt var nog favoritögonblicket den blick jag fick när jag använde the oldest trick in the book of karriärsamtal, mina damer och herrar, när följande fråga från chefen "vad vill du ge mig för feedback?" kvickt besvarades "vad skulle du svara dig själv?". Ni vet, för att jag inte skulle färga hans svar med mina tankar.

eliminerar negativiteter

Minus för att det fortfarande suckas ljudligt i landskapet! Jag trodde väl att fyra veckors semester var det som behövdes för att de stressade stackarna skulle få vila upp sig och få lite solsken både utanpå och inuti. Kanske var det så, åtminstone fram tills att klockan ringde den där första måndagsmorgonen, för de mörka molnen som lämnades på kontoret sista dagen innan semestern verkade ha stannat kvar för att möta upp sin ägare inför jobbstarten. Som att uppstartsrutinen från att man tjavar in genom dörren är att hänga av sig, lämna matlådan i kylen och hämta en kopp kaffe och ett stressmoln medan datorn sakta tuggar igång inför dagen. 

Jag har för mitt eget välmåendes skull därför just inhandlat ett par schyssta om än något dyrare hörlurar som inte bara ser bra ut och ger mig möjligheten att lyssna på musik, utan de ska också få agera avskärmare när det behövs. Jag räknar med att jag hädanefter är en gladare människa inombords när dagen lider mot sitt slut, eftersom jag sluppit lyssna till ilskna HHHHHHHHH! hela dagen. 

måndag

Så var man åter från semestern och det utan större missöden på vägen. Jag kom ihåg alla koder och lösenord och enda mailet jag behövde tänka över och svara på gällde en mindre viktig detalj. Jag försov mig inte, snarare tvärtom eftersom klockan ringde redan 05:30. Jag råkade inte åka till Teknis istället för jobbet, jag kom ihåg både matlådan och den lilla yoghurtflaskan till eftermiddagsfikat (eftersom ”du kommer bli både hungrig och trött efter nästan en hel dags arbete”) och jag har dessutom med mig plåster ifall jag skulle få skavsår av någon av de två par skor jag har med mig. Ja jag vet, ibland skrämmer jag mig själv. 

Dagen till ära bär jag mormors Gucciväska. 

obviously!

Imorgon börjar jag jobba igen och min vana trogen lyder jag den färgglada höstskyltningen, som en gång per år vrider fokuset från kvinnor till barn och lockar med färg, glitter och matchande pennset. Skolstart! ropar skyltarna peppande, och i alla år har jag vid den här tiden på året struttat runt på Ordning & Reda i jakten på den perfekta kalendern och nya pennor i pedagogiska färger i tron att det ska få mig att bli bättre på att organisera. Min vana trogen står jag så där på Ordning & Reda och tittar på terminsindelade kalendrar och inser att jag inte skulle ha något att skriva upp däri. Mitt i förvirringen över vad jag nu skulle göra med de färgglada skyltarna som skrek åt mig att genast organisera mig med Hitta Nemo-pennor slår det mig.

Nu har jag uppdaterat office chic-garderoben och behöver nog claima mer garderobsutrymme...

nedräkning

Nu känner jag hur flitens låga börjar darra av att veken är så kort, på fredag blir det semester och dagarna innan dess känns alltmer innehållslösa för mig som jobbar så fort. Av de tappra få som sitter kvar nu har vissa sjukt mycket att hinna med verkar det som, medan vissa har så lite att arbetet sprids ut och fylls ut med diverse. Inte finns det frukt, det blir ingen fredagsfrukost och inget fredagsfika. Men rasterna blir långa och kiosken säljer glass, och vi funderar på att ha gruppmötet på en filt i gräset.

trivsel på arbetsplatsen

Jag har en överkänslig trycksensor som ger utslag så fort den tror sig känna av avvikelser, och den sensorn har senaste tiden börjat markera allt oftare med den tryckta stämningen inne på Kistakontoret som orsak. Dåliga dagar händer, men när dagarna blir till veckor går trycksensorn på högvarv och blir då än känsligare. Jag har börjat lägga märke till hur det suckas, stönas och, i något mindre förekommande fall, darras på rösten när problem ska förklaras inne på kontoret.

Mitt sunshine recipe brukar vara peppmusik på hög volym, men hörlurarna är inte vad de en gång var och jag märker hur jag allt oftare drabbas av det dåliga humöret och låter det gå mig på nerverna. Jag fungerar bäst när allt är frid och fröjd och har alltid trott att alla fungerar ungefär likadant på den punkten, men på senaste tiden har jag börjat fundera på om inte vissa behöver något att klaga på för att trivas. Jag brukar tänka på det som Lina en gång sa: "Vi satt på världens tråkigaste mekanikövning och så får man syn på dig, och då sitter du och tittar ut genom fönstret och diggar till musik du har i huvudet!". Tråk och dålig stämning brukar jag kunna låta glida av mig som vatten på en and men nu börjar banne mig vätan tränga igenom fjäderdräkten.

Något som fascinerar mig är därför hur det alltid kunde vara så bra stämning på SJ, när man faktiskt jobbade med att försöka lösa de mest besvärliga situationerna och hjälpa de som kommit i kläm. Man fick ofta utstå personangrepp av både fysisk och psykisk natur och många slutade för att de inte orkade med det, men rasterna var lugna, trivsamma och fokuserade på allt annat än jobb.

måndagsregn

Äntligen måndag igen, tycker ni inte? Visserligen regn ute, men hos mig skiner alltid solen!  Idag sitter jag, skyddad från måndagsösregnet, återigen i Scaniaverkstan och jobbar från en hopplockad arbetsstation. Jag gillar på sätt och vis att jag sitter helt ostörd med hög musik i lurarna med ett gäng prototyplastbilar på armlängds avstånd. Prototyper som jag varit med och åstadkommit! Då får man snacka av sig på rasten istället.

Jag har just satt igång med en ny beställning vilket är den egentliga anledningen till att jag sitter så nära prototyperna (facit). Jag har nu fått gå lite djupare i genomförandeprocessen och tar vid redan vid det första beställningsdokumentet (detektivarbetet) istället för, som tidigare, att bara spotta ur mig en massa redan specade prylar. Spännande!

För övrigt blir måndag-tisdag enligt planen riktigt långa dagar för mig, dels för att samla ihop några timmar för att kunna gå lite tidigare på torsdag men också för att pojken min sover borta på grund av jobb. Så jag passar på!

downtime

Just nu sitter jag och drömmer mig bort till sandstränder och små kuststäder med vita stenhus medan jag knappar in kolumer med siffror i ett grått Excelark.

Tyvärr hamnar man lite mellan stolarna ibland, vilket jag har en känsla av är fallet nu. Med två parallellgående projekt, en bytlåning som de kallar det, gäller det att uptime i det ena är downtime i det andra. Ett drömscenario för mig som alltid har en tendens att hamna i lägen då jag måste invänta andras resultat, så i teorin skulle jag under dessa lägen kunna jobba med det andra projektet. I praktiken blev det dödläge i båda samtidigt, och nästa vecka blir körig.

Sedan blir det inte enklare av att den här lilla charmknutten till dialogruta poppar upp titt som tätt.

infall och nycker uppifrån

14:50 Nu har jag precis lyckats knyta ihop en av de största beställningarna i mannaminne (i mitt dito i alla fall). Jag befinner mig på låneplats på Scania och för tillfället med näsan i en alldeles för odetaljerad karta över området. Med hjälp av den odetaljerade kartan ska jag gå en sträcka som enkelt kan köras på tre minuter, men som per apostlahästar tar väldigt mycket längre tid eftersom Scania inte är gjort för icke bilburna. Jag tänker att jag kan få äta en glass på vägen till det mötet.

15:30 Nej inte hanns det med någon glass inte men det var nog lika bra med den blåsten och tidsbristen, och jag kliver in på mötet högst punktligt. Jag har fått veta att jag ska bli utlånad till en annan grupp några timmar i veckan och är här för att få reda på vad jag ska göra då. Experten som ska förklara vad som ska göras tror att jag ska jobba heltid med detta året ut, minst.

16:50 Mötet är avklarat och jag sitter och funderar på pendeltåget på väg hem från Scania. Vad var det egentligen de sa? Vad var det de ville att jag skulle göra? Jag sneglar på min nyärvda mapp. Vad kan de tänka att jag kan bidra med? Att sätta en designer på ett sånt här uppdrag är antingen genialiskt eller motsatsen, och visst blev jag lite nyfiken när de kläckte ur sig något om underlag för marknadsföringsmaterial. Jag kan absolut tänka mig att kalla mig AD, men trettio sekunder senare var jag helt införstådd med att så inte var fallet, utan här handlar det om att göra ritningar på prylar som gömt sig i Scanias bottenlösa hav av ostrukturerade gömställen. Jag är inte ens säker på att jag förstår vad de menar att de behöver hjälp med.

En sak är säker. Den där bordsbokningen 19:30 hägrar.

egna ben

Ni som varit här hemma ser ju att det är en rätt gammal bild, innan omtapetsering och ommöblering. Men äsch, det är ju samma jag i alla fall.

Idag har min föregångare och ena mentor åkt till USA för att jobba i ett eller två år och tanken är alltså att jag nu ska stå på egna ben. Vilket jag ju faktiskt tycker att jag gör, men vetskapen att det sitter någon på armlängds avstånd "utifall att" har ju varit en trygghet. Ni som hört lite mer vet att jag jobbar med prototypframtagningen av nya generationens lastbilar på Scania, och att jag gör det på distans genom satelliten på Xdins kontor i Kista. Mycket skönt att slippa pendla till Södertälje varje dag, även om jag uppskattar en utflykt once in a while. Och det går bra, givetvis är det en liten startsträcka när man är ny, men saker och ting börjar falla på plats i allt högre grad.

Våga mingla

Med anledning av att jag vid den här tiden är på AW med nygamla arbetsgruppen lite oförhappandes och utan att känna en kotte tänkte jag säga några ord om att våga mingla.

OM: konstruktiv kritik

Att ge kritik är inte alltid det enklaste, men ibland enda möjligheten att kommunicera ett problem som behöver lösas. Problemet kan bestå i tex en situation som uppstått, ett samarbete som inte fungerar som det ska, eller en aktion som antingen medvetet eller omedvetet fått negativt utslag. Efter många projekt och grupparbeten på olika nivå, med olika storlek och betydelse, har jag dragit vissa lärdomar.

Generellt brukar man säga att det man bör tänka igenom innan kritiken ges är:

motivation

Efter ytterligare tre dagar på kurs har jag verkligen fått chansen att öva på mina senaste insikter, framförallt det där om irritation - som jag till slut lyckades omformulera till uppgivenhet, och i vissa fall blev det ju faktiskt nästan komiskt. Givetvis har alla olika sätt att lära ut och alla har olika sätt att lära in, men jag får bita mig lite i tungan för att inte, som så poetiskt formulerat, spy galla över det över er. Det är en konst att lyckas förtrolla sin publik, fånga deras uppmärksamhet och få dem att vilja höra mer. Låt oss sluta oss till att jag imponeras av de som har förmågan. Därför ska vi prata motivation. 

Klicka på Läs mer under bilden.  

pendling

Jag börjar komma in i det här nu, och kan inte ursäkta tystnaden med annat än vardagen, åtta till fem, kliva upp för tidigt och hur gör vi med middagen-konversationer under enbent strumppåtagningsakrobatik. Just de här två dagarna har vardagen varit lite annorlunda, med kurs på bortaplan.

Slutsatserna inkluderar insikterna: att jag lär mig saker rasande fort, att andra inte gör det, att jag måste lära mig att låta andra lära sig i sin takt utan att jag behöver bli uttråkad för det, samt att ta kurser som de kommer utan att låta mig känna mig irriterad på att det går så långsamt. Utöver det har jag också insett hur ovärderlig min kära termosmugg med gokaffe är, dels för att fördriva de en och en halv timmarna på pendeln till kurslokalen, dels för att värma mig de fem minuterna i iskyla i väntan på bussen men framför allt för att kaffet där är bland det äckligaste jag någonsin försökt dricka. Jag skulle rangordna som följande:

1. Den sura mjölken från Pressbyrån
2. Den jästa cognacen i Sälen
3. Kaffet på Scania

fyra sekunder

När man börjar på ett nytt uppdrag känner man sig inledningsvis (oundvikligen) lite förvirrad, vilket var precis vad som hände när jag kastades in i verkligheten de två sista timmarna på dagen. Jag som redan hade ställt in mig på att jag skulle få börja imorgon istället blev lite ställd men samtidigt väldigt lättad, eftersom jag tidigare drabbats av en snabb omstrukturering på grund av kursförberedelser som lämnade mig sysslolös vid ett avlastningsbord i stora kontorslandskapet. Från noll till vadhände på fyra sekunder.