Den här staden där jag har en lägenhet jag kallar hemma... Ibland går den mig på nerverna. Jag förstår inte människorna, språket, sättet. Dessutom är ingen av dem du. Ja, du som sitter framför datorn och läser detta just nu. På Skogsövägen, uppe på en liten kulle vid Tvärån, i Tyresö, Luleå, Huddinge, Örebro eller i en liten studentlägenhet i Stockholm.
Jag hörde en konversation mellan tre gubbar varav två skulle gå till marknaden. Den tredje ville ha ett äpple därifrån. De andra retades och sa något om att han kanske också ville ha nötter och bröd och kött och allt möjligt när de ändå gick, de skrattade lite och den tredje gubben ropade efter dem när de gick "men, ett äpple bara!?".
Det bästa med det samtalet var att jag förstod det. Tänk att ett äpple kan vara början på ett språk.
Anar jag ett inslag av hemlängtan? Sluta genast upp med det! Sverige finns kvar när du är klar och just nu kan vi iallafall inte erbjuda mycket mer än mörker (och kanske en och annan halvtaskig sunk-öl på AW med klassen - i bästa fall). Njut av Italien medan du kan!
SvaraRaderaDagens höjdpunkt är att läsa om ditt Italienäventyr. Din blogg gör att du är med oss fast du är långt borta.
SvaraRaderaKramar från kullen vid Tvärån
Massa kramar tillbaka!
SvaraRaderaäh snart kan du italienska helt flytande o lagom till planet lyfter mot Stockholm inser du hur fantastiskt ditt nya hemland är....
SvaraRadera