Jag har en överkänslig trycksensor som ger utslag så fort den tror sig känna av avvikelser, och den sensorn har senaste tiden börjat markera allt oftare med den tryckta stämningen inne på Kistakontoret som orsak. Dåliga dagar händer, men när dagarna blir till veckor går trycksensorn på högvarv och blir då än känsligare. Jag har börjat lägga märke till hur det suckas, stönas och, i något mindre förekommande fall, darras på rösten när problem ska förklaras inne på kontoret.
Mitt sunshine recipe brukar vara peppmusik på hög volym, men hörlurarna är inte vad de en gång var och jag märker hur jag allt oftare drabbas av det dåliga humöret och låter det gå mig på nerverna. Jag fungerar bäst när allt är frid och fröjd och har alltid trott att alla fungerar ungefär likadant på den punkten, men på senaste tiden har jag börjat fundera på om inte vissa behöver något att klaga på för att trivas. Jag brukar tänka på det som Lina en gång sa: "Vi satt på världens tråkigaste mekanikövning och så får man syn på dig, och då sitter du och tittar ut genom fönstret och diggar till musik du har i huvudet!". Tråk och dålig stämning brukar jag kunna låta glida av mig som vatten på en and men nu börjar banne mig vätan tränga igenom fjäderdräkten.
Något som fascinerar mig är därför hur det alltid kunde vara så bra stämning på SJ, när man faktiskt jobbade med att försöka lösa de mest besvärliga situationerna och hjälpa de som kommit i kläm. Man fick ofta utstå personangrepp av både fysisk och psykisk natur och många slutade för att de inte orkade med det, men rasterna var lugna, trivsamma och fokuserade på allt annat än jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar