Det är mycket prat om ålder här på jobbet. Kanske börjar folk bli nervösa.
Jag minns hur jag som liten såg upp till alla coola vuxna som jobbade och var vuxna fast fortfarande helt unga och coola och gick på 25-årsröjfester hela tiden. Det var en kombination jag inte riktigt greppade men jag tyckte att de kändes så himla tuffa! Minstingen i gänget som jag varit jämt har jag hittills varit på typ lika många 25-årsfester som 30-årsfester, som också är rätt röjiga men till hälften lite lugnare och till hälften lite mer desperata. Wonder why. 30-årsfesterna kändes rätt tufft och vuxet att gå på också, men samtidigt var jag lite nöjd när jag kunde svara 23 på den där frågan. I arbetslivet är jag mer minsting än någonsin, de som är modell yngre har istället just inlett 40-årskalaspratet med några få eftersläntare som står inför 30-strecket. Undrar vad de kommer säga om ett drygt halvår när jag kläcker ur mig att jag ska ha 25-årsfest (och undrar hur det kommer sig att det börjar heta "kalas" igen kring 40).
På sätt och vis känns det som att jag har vunnit fem år extra mellan 20 och 30, eftersom jag var 25 när jag var 20 (om ni förstår hur jag menar). Jag tackar ödmjukast för det och hoppas någonstans att jag snart börjar komma ikapp mig själv ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar