karriärsamtal

Jag har alltid sportat femårsplaner, från att jag var liten och skruvade ihop uppfinningar i garaget, till att jag bestämde mig för arkitekt när jag var elva (Eva: Det uttalas visst det ar-shi-tekt! "Till oss har det kommit från latinets architectus via franskans architecte, med sje-ljud, och tyskans architekt, med tje-ljud", enligt Språknämnden), via Teknik Design på gymnasiet och Design och produktframtagning på KTH, till designingenjörskonsult idag. När jag började jobba tog jag sista steget av en gammal femårsplan och håller därför som bäst på att formulera en ny plan och strategi. 

Så var det första av flera karriärsamtal över och jag känner mig nöjd med vad som sades. Mitt fokus låg, högst kortfattat, på då - nu - sen. Visst fick jag bra feedback på tiden som gått, även om jag gjorde en mental notering med källhänvisning till mitt inlägg om konsten att ge feedback. Trots allt pratade han ju väldigt mycket om mina framtida möjligheter att skriva chef på visitkortet och då ska man kunna det där med karriärsamtal och feedback, och kanske inte avslöja sin enda källa. Åsikter, snack, agerande, prestation, känsla... mental note. Vad gäller punkten nu på min fokuslista pratade vi mycket om hur fort jag faktiskt jobbar och vad det innebär, vilket gled över i öppningar för nya uppdrag och därmed var vi inne på spåret starta arbetsgrupper-leda arbetsgrupper-öppna för arbetsgrupperna att bilda undergrupper-chef. Men vi får se var den här karriären leder och hur snabbt jag vill jobba mig fram till mina delmål.

Trots allt var nog favoritögonblicket den blick jag fick när jag använde the oldest trick in the book of karriärsamtal, mina damer och herrar, när följande fråga från chefen "vad vill du ge mig för feedback?" kvickt besvarades "vad skulle du svara dig själv?". Ni vet, för att jag inte skulle färga hans svar med mina tankar.