Plastkurs

Plastkonstruktion och polymerlära. Två ord som jag tillsammans med de övriga femton kursdeltagarna och den väldigt småländska läraren, eller kursledaren som det kanske heter utanför skolvärldens symboliska väggar, kommer ägna fyra vardagskvällar åt. Lektionerna, eller kurstillfällena, tar vid där arbetsdagen (och oftast hela hjärnkapaciteten) tar slut och pågår därefter i fyra timmar.

 Första korvstoppningstillfället är precis avslutat as we speak. I stora drag bestod det av två moment varav det ena var filmvisning av tillverkningsmetoder i det mörka och varma konferensrummet post arbetstid, och det andra, när vi blivit utskickade att hämta kaffe, var detaljstudier av olika produkter tillverkade med dessa metoder - vilka vi skickade runt bland alla sjutton halvfyllda koppar och tre vattenglas. Högriskmoment.

Själv minns jag tydligt hur jag satt på KOMA-föreläsningarna i skolan och försökte förstå vad den exceptionellt engagerade och i allra högsta grad skånska (bortsett från det lite ”arg italienare”-kroppsspråk han lagt sig till med) föreläsaren sade. Han hade ett sätt att prata som innebar att han utbrast varenda ord. Han sade inte – Han! Utbrast! Ibland visste jag inte om det var benämningar på plaster eller metoder eller en skånsk bokstavssmet  som kom ut där framme, och om jag i sådana fall borde skriva ner det jag hörde eller det jag trodde att jag hörde. Det är kanske inte helt konstigt att jag hade svårt för KOMA, men någonting som ändå satt sina spår är uttalet på vissa saker som rör plast. Vissa ord går inte att läsa eller höra på annat sätt än på ytterst engagerad bredskånska. DISLOKACHIOUNÖRR!!