den lilla äventyraren och den stora världen

Det var väl egentligen aldrig menat att det skulle bli just Italien, lika lite som jag på förhand lyckats inse att detta land och de små erfarenheter som låg framför mig skulle hopa sig och bilda en så anmärkningsvärd hög att den till slut inte gick att missa. Jag minns att jag stod invid Roma Termini, centralstationen i Rom, med en väska i handen och en blandad känsla av overklighet och knivskarp realitet, att världen egentligen är jävligt stor och att jag stod och väntade på Super Mario.

Så minns jag hur jag två år senare kommer hem och skakas om av den bistra verkligheten som var min vardag och jag kastas rakt in i den svenska februarikylan och alla måsten. Någon jämförde det med att världen kommer och skakar om en upp och ner som en fräknig mobbare, som inte lämnar dig ifred förrän den har tagit dina fickpengar och talat om för dig att det här är hans värld och du har ingenting att säga till om. Naivitet är inget man vet om för stunden, det är något man ser tillbaka på med erfarenhetens ögon. För egen del var det envisheten i mig som fick mig att stanna och överbevisa den där mobbaren ”Allt är tillbaka som förut/Sverige i februari/Äventyret är över nu, get yourself together och prestera som om det aldrig hänt”, även om jag helst hade åkt tillbaka och fortsatt vara den lilla äventyraren.

Gamla vänner från tiden utomlands hör av sig från sina respektive verkligheter på olika platser på jorden, undrar hur jag har det och försöker sammanfatta sin egen vardag. En har flyttat till Stockholm. De flesta kommer jag förmodligen aldrig träffa igen.

Jodå. Hon gör sig påmind, den lilla äventyraren. Nyligen fick jag höra av en kollega att hon packat sina väskor och ska flytta till Vancouver helt enkelt för att Kanadensare är bland de första och lättaste man connectar med på resande fot, och det där med boende och jobb ska de lösa där. Varje gång jag hör en sådan story känns det precis som att stå vid Roma Termini med min lilla väska och ”han ser ut som Super Mario” som enda direktiv, och eftersom jag kan se tillbaka på det med vetskapen om vad det gett mig blir jag rastlös och lite äventyrslysten.

För länge sedan, på semester med familjen, stod jag på en båt med vinden i håret och saltstänk i ansiktet. ”Hon ser ut som en äventyrare”, sa plastsyrran till mamma. Då växte jag någon centimeter och tänkte att äventyrare, det är jag det. Inte visste jag att hon var så spot on.