När jag var liten och mamma följde mig hem från träningen, vilket handlade om en promenadsträcka på ”ett par kvarter” i nedförsbacke, brukade mamma alltid klaga på hur långsamt jag gick genom att hota med att jag skulle få parkeringsböter. ”Ett par kvarter” är förresten ett avståndsmått som jag insett är fullkomligt gångbart för alla som vuxit upp i stan men som tydligen mest skapar frågetecken för förortskids, baserat på många mobilledda förvirrande direktioner mig och pojken emellan.
Jag: ”Gå tre kvarter.”
Han: ”Hur långt är ett kvarter?”
”Typ ett hus, till nästa korsning.”
”Det är två hus till nästa korsning.”
”Ja då är det två hus på det kvarteret.”
”Mellan den korsningen och nästa är det ju tre hus, har jag gått för långt då?”
”Nej då är det väl tre hus på det kvarteret.”
”… Det finns luckor i den här teorin.”
Så låt oss för hans skull också kalla nämnda promenadavstånd ”ett par hundra meter yo”. Alltså, när jag var liten och mamma följde mig hem från träningen, vilket handlade om en promenadsträcka på [insert avståndsmått of choice] i nedförsbacke, brukade mamma alltid klaga på hur långsamt jag gick genom att hota med att jag skulle få parkeringsböter. Den här veckan har jag hotat med att ge parkeringsböter.
Love!!
SvaraRadera