Våga mingla

Med anledning av att jag vid den här tiden är på AW med nygamla arbetsgruppen lite oförhappandes och utan att känna en kotte tänkte jag säga några ord om att våga mingla.

tidsfördriv

På måndag sätter jag äntligen igång med nästa modul och det ska bli skönt att börja få saker gjorda. På grund av sjukdom från uppdragsgivarens sida plus diverse andra olyckligt sammanfallande omständigheter blev det ju ännu en tom vecka. Att uppdragsgivaren går och sjukar ner sig berör ju inte de flesta, men i mitt fall sker all kommunikation av nytt material varannan vecka eftersom allt är så hemligt hela tiden. Försvinner han precis innan får jag inget nytt material att jobba med.

Än så länge har arbetsdagarna fyllts av diverse tidsfördriv, bland annat "hur får man håret att se ut sådär [bilden] en hel dag?", festplaner, "vad är grejen med taxklack och för korta byxor?", Facebook, Autodesks roliga gratisprogram Homestyler (googla, prova) som just kraschade, samt kaffekombinationsprovning (som går ut på att experimentellt avgöra optimal blandning av bönsort/styrka/ev mjölkskum).

Helgen kommer tillägnas flyttstädning. Förrådet ska tömmas och alla stora, tunga slänggrejer ska, just det, slängas. Till hjälp har vi därför en liten pirra och från elfte våningen som det är, förhoppningsvis också en hiss.

sommarplanering

Lab Store Paris

Så genomförs ytterligare ett vuxengöra, sommarplaneringen, som plötsligt kräver hänsyn till någon annans schema och vilja. Pusselbitarna vi har att jobba med hittills är en grabbseglarvecka, en förmodad industrisemester, några sommarjobbsveckor, en förhoppning om "utomlands", lite skärgård samt allas önskningar om besök. Totala antalet sammanfallande lediga veckor är tre.

den där andra grejen lär ju vara en reservdel

Konstruktörer som vi är, är det osökt väldigt nära till hands att "fixa själv". Senaste situationen som nu rubriceras "löst" är de knäskador som åsamkas av en tvärbalk under skrivborden. Fem konstruktörer, en skiftnyckel och vad som lät som en skruvdragare - och den stabiliserande tvärgående ubalken är vänd med kanterna inåt. Resultatet av omkonstruktionen är konstaterandet att den livsfarliga kanten inte längre kan göra blåmärken på några knän, men också det komiska och lite nördiga konstaterandet att montörerna monterat ihop alla skrivborden fel. Nu måste vi bara montera om alla resterande 15 skrivbord.

OM: konstruktiv kritik

Att ge kritik är inte alltid det enklaste, men ibland enda möjligheten att kommunicera ett problem som behöver lösas. Problemet kan bestå i tex en situation som uppstått, ett samarbete som inte fungerar som det ska, eller en aktion som antingen medvetet eller omedvetet fått negativt utslag. Efter många projekt och grupparbeten på olika nivå, med olika storlek och betydelse, har jag dragit vissa lärdomar.

Generellt brukar man säga att det man bör tänka igenom innan kritiken ges är:

det är femton år mellan 20 och 30

Det är mycket prat om ålder här på jobbet. Kanske börjar folk bli nervösa.

 

Jag minns hur jag som liten såg upp till alla coola vuxna som jobbade och var vuxna fast fortfarande helt unga och coola och gick på 25-årsröjfester hela tiden. Det var en kombination jag inte riktigt greppade men jag tyckte att de kändes så himla tuffa! Minstingen i gänget som jag varit jämt har jag hittills varit på typ lika många 25-årsfester som 30-årsfester, som också är rätt röjiga men till hälften lite lugnare och till hälften lite mer desperata. Wonder why. 30-årsfesterna kändes rätt tufft och vuxet att gå på också, men samtidigt var jag lite nöjd när jag kunde svara 23 på den där frågan. I arbetslivet är jag mer minsting än någonsin, de som är modell yngre har istället just inlett 40-årskalaspratet med några få eftersläntare som står inför 30-strecket. Undrar vad de kommer säga om ett drygt halvår när jag kläcker ur mig att jag ska ha 25-årsfest (och undrar hur det kommer sig att det börjar heta "kalas" igen kring 40).

 

På sätt och vis känns det som att jag har vunnit fem år extra mellan 20 och 30, eftersom jag var 25 när jag var 20 (om ni förstår hur jag menar). Jag tackar ödmjukast för det och hoppas någonstans att jag snart börjar komma ikapp mig själv ändå.

sammanfattning på helgen

Fredag 16.30 landade vi på Kallax, enligt lokalbefolkningen Sveriges näst största flygplats. Låt oss sträcka oss till att den i alla fall är vältrafikerad. En kort bilresa (aka sightseeing á la träd, träd, träd) senare anlände vi Ebbenjarka där vi snabbt installerade oss och svidade om till Michelingubbeinspirerade outfits kompetta med öronlappsmössor i "Norrlänning 1998"-stil. Detta enbart i ett syfte.

upp upp och iväg

Ungefär nu lyfter planet mot Luleå och en helg med päron och pärpäron! Vi håller tummarna för att vintervädret faktiskt håller i sig två dagar till så det kan bli någon skotertur, i övrigt hoppas vi på badtunna, en bra 80-årsfest och lite sovmorgon. Kan ni slå på norrskenet vid sjusnåret ikväll också vore det grymt! ;)

Er andra önskar vi glad helg!

Salone del Mobile 2013

Bilder från Cosmit.

I dagarna är det Salone Del Mobile i Milano, staden jag både längtar till och räds. Förra året hade jag precis åkt därifrån när designveckan började, jag minns fortfarande att min alltid lika oförutsägbart gladbittra studievägledare sa att jag gärna fick ringa henne om det var så att jag råkade vara tillbaka i stan då. Vi hade precis bytt de nu stämplade och underskrivna papper som hade bytt ägare åt andra hållet min första dag på skolan. Istället smet jag in i design building och letade rätt på en fikakompis, besökte det andra campuset och åkte in till stan med spårvagnen med en annan kompis. Jag besökte Navigli sista gången, promenerade runt på mina gator, visade Duomo och tog en sista aperitivo. Jag minns varenda detalj.

Jag längtar dit ibland, eller tillbaka, jag kan inte riktigt bestämma mig. En dag ska vi i alla fall åka dit så jag får visa min stad, det har jag lovat. Samtidigt är jag lite rädd för nostalgichocken, eller upptäckten att inget är som det var.

motivation

Efter ytterligare tre dagar på kurs har jag verkligen fått chansen att öva på mina senaste insikter, framförallt det där om irritation - som jag till slut lyckades omformulera till uppgivenhet, och i vissa fall blev det ju faktiskt nästan komiskt. Givetvis har alla olika sätt att lära ut och alla har olika sätt att lära in, men jag får bita mig lite i tungan för att inte, som så poetiskt formulerat, spy galla över det över er. Det är en konst att lyckas förtrolla sin publik, fånga deras uppmärksamhet och få dem att vilja höra mer. Låt oss sluta oss till att jag imponeras av de som har förmågan. Därför ska vi prata motivation. 

Klicka på Läs mer under bilden.