insikt

Att klockan ringer redan klockan 06:00 var någonting jag för många år sedan bestämde mig för aldrig skulle behöva ske igen. Då gick jag på högstadiet och hade lång resväg varannan vecka.

Varannan vecka 2001-2004 klev jag upp 06:00, vaknade i duschen (notera gärna att kliva upp och vakna är två skilda saker), åt två Skogaholmslimpmackor och stirrade i Kalle Anka tills klockan blivit lite för mycket, varpå jag snabbt slutförde resten av morgonrutinerna och marscherade upp till bussen. Lustigt nog slog jag nästan alltid upp ögonen när visaren på min väckarklocka (som alltså inte var en mobiltelefon utan en riktig väckarklocka) klickade i läge för att alarmet skulle startas. Den var besvärlig att stänga av för spaken på baksidan var så liten, dessutom var klockan rund så det hände ofta att dumskallen rullade iväg för mig och slog i golvet, ilsket tjutande.

Såvitt jag minns var det alltid becksvart och jättekallt och skolan på den tiden var inte det jag längtade mest efter. Men jag pallrade mig dit varenda dag. Någon gång där kom jag fram till att jag 1. Inte skulle börja jobba så tidigt att jag måste ställa klockan på 06:00 och 2. Skulle bo så pass nära jobbet att det gick att cykla, samt den lite mindre seriösa men icke desto mindre önskade 3. Att det alltid skulle vara vår och sommar när jag blev stor.

Varannan vecka 2004-2007 upprepade jag högstadiets rutiner och adderade faktorn sena kvällar för att göra det hela lite mer utmanande. De sena kvällarna berodde inte på fester och annat strunt för den som tänkte att jag larvade runt på stan varenda kväll. Icket! De sena kvällarna berodde på många timmars kvällsträning som avslutades med en kvart i bastun för att varva ner. Hemma var jag inte förrän vid halv elva, och då hann jag och pappa precis käka en kvällsmacka och titta på ett avsnitt Lost som vi inte alls hängde med i, innan det var dags att sova.

Då cementerade jag besluten 1. och 2. och kom till insikt om det omöjliga i 3. men sparade det ändå som en liten egoistisk önskan till den globala uppvärmningen.

Ja men pilutta mig då för här sitter jag i Södertälje före åtta. 

den lilla äventyraren och den stora världen

Det var väl egentligen aldrig menat att det skulle bli just Italien, lika lite som jag på förhand lyckats inse att detta land och de små erfarenheter som låg framför mig skulle hopa sig och bilda en så anmärkningsvärd hög att den till slut inte gick att missa. Jag minns att jag stod invid Roma Termini, centralstationen i Rom, med en väska i handen och en blandad känsla av overklighet och knivskarp realitet, att världen egentligen är jävligt stor och att jag stod och väntade på Super Mario.

Så minns jag hur jag två år senare kommer hem och skakas om av den bistra verkligheten som var min vardag och jag kastas rakt in i den svenska februarikylan och alla måsten. Någon jämförde det med att världen kommer och skakar om en upp och ner som en fräknig mobbare, som inte lämnar dig ifred förrän den har tagit dina fickpengar och talat om för dig att det här är hans värld och du har ingenting att säga till om. Naivitet är inget man vet om för stunden, det är något man ser tillbaka på med erfarenhetens ögon. För egen del var det envisheten i mig som fick mig att stanna och överbevisa den där mobbaren ”Allt är tillbaka som förut/Sverige i februari/Äventyret är över nu, get yourself together och prestera som om det aldrig hänt”, även om jag helst hade åkt tillbaka och fortsatt vara den lilla äventyraren.

Gamla vänner från tiden utomlands hör av sig från sina respektive verkligheter på olika platser på jorden, undrar hur jag har det och försöker sammanfatta sin egen vardag. En har flyttat till Stockholm. De flesta kommer jag förmodligen aldrig träffa igen.

Jodå. Hon gör sig påmind, den lilla äventyraren. Nyligen fick jag höra av en kollega att hon packat sina väskor och ska flytta till Vancouver helt enkelt för att Kanadensare är bland de första och lättaste man connectar med på resande fot, och det där med boende och jobb ska de lösa där. Varje gång jag hör en sådan story känns det precis som att stå vid Roma Termini med min lilla väska och ”han ser ut som Super Mario” som enda direktiv, och eftersom jag kan se tillbaka på det med vetskapen om vad det gett mig blir jag rastlös och lite äventyrslysten.

För länge sedan, på semester med familjen, stod jag på en båt med vinden i håret och saltstänk i ansiktet. ”Hon ser ut som en äventyrare”, sa plastsyrran till mamma. Då växte jag någon centimeter och tänkte att äventyrare, det är jag det. Inte visste jag att hon var så spot on.

moodboard: Grey

Ni känner mig, mitt sinne är allt som oftast fyllt av former, material, funktion och estetik. Det jag senast fallit för är vitt, grått och koppar. Och elefanter as it turns out.

Gråskalan är, precis som på ett fotografi, ofta väldigt förlåtande men kan samtidigt bli spännande med kontraster och ljussättning. Accenter är också viktigt och jag har fastnat för just koppar för att det är snarare ett komplement och ger djup till det gråa. Jag minns en tavla jag målade på bilden i högstadiet, den var svartvit och föreställde en dödskalle, en gammal bok och två rosor och den står fortfarande inramad i hallen. Jag tycker mycket om den, mycket för att min bildlärare föreslog att jag skulle blanda in ett uns gul färg precis innanför kanten på dödskallen. Det är knappt synligt men ger ett djup i bilden och jag minns aha-upplevelsen och kan fortfarande frammana den när jag ser tavlan. Den är kanske lite obehaglig eller ödesdiger, some may say, men för mig symboliserar den lärande och den upplyftande känslan av aha! Lite som jag vill skapa med koppardetaljer bland inredning i gråskala.

I övre vänstra hörnet ser ni förresten en idé jag har lagt på minnet för framtida projekt. Hyllplan semi-bakom soffan (dvs endast det övre planet når in bakom soffan, det nedre planet slutar vid sidan så soffan är i det närmaste inskjuten mot väggen)! Här i form av IKEA-hyllor.

Grått kan bevisligen vara alldeles utomordentligt busigt och piggt!

i måndags

”Dimman låg tät över staden den sömniga måndagsmorgonen i september…” Stockholm visar sig just nu i vad jag kan tänka mig är en väldigt inspirerande romanatmosfär, och den här arla timmen kan lätt vara inspiration för en rysare eller en väldigt spännande deckare. Kanske var det Bond-filmen igår som lagt sig på minnet, men i det här brittvädret känner jag mig lite som om Sherlock Holmes var en kontorsarbetande Catwoman anno 2013 i mina jättetighta pressvecksbyxor och spetsiga pumps, som smidigt kryssar mellan de måndagsstressade stockholmarna och nyper åt mig en tidning i samma rörelse som jag tar upp SL-kortet och glider igenom spärren. Självklart viker jag in genom tunnelbanedörrarna medan de stängs och lurar därmed min osynliga svans (för så heter de som förföljer en). Shaken, not stirred, tänker jag när jag beställer kaffe av mig själv vid kaffeautomaten på jobbet. Jag känner att det kommer bli en bra måndag.

i Hallen

Hösten är på kraftigt intågande och år efter annat infinner sig behovet av att organisera, precis som jag pratade om för inte alltför länge sedan när jag för första gången i mitt liv köpte kläder á la office chic istället för färgglada pennset som förberedelse inför skolstarten JOBBstarten. Men den här gången fick jag i alla fall bruk för verktyg och råa material och någonting säger mig att det om något kan vara den felande länken mellan att tro att jag ska bli organiserad och att faktiskt bli det. I hallen hänger nu två lådor i vilka brev och tidningar ska hamna, och förhoppningsvis medföra en lite renare köksbänk och en lite enklare räkningshantering.

För övrigt har sommaren just kommit tillbaka till Stockholm. Hej kjolar och linnen, hej då jackor och strumpor i skorna!

 

Lådorna är från Granit. 

Som ni ser har det också kommit upp en liten nyckelkrok. Det är för att pojken min alltid ägnar några panikartade klappa-på-alla-fickor-sekunder innan han kliver ut genom dörren, vilket ibland sker samtidigt som han kutar runt till platser där gårdagens kläder kan ha hamnat för att undersöka de fickorna också.

Inte för att jag skulle göra något sådant.

Plastkurs

Plastkonstruktion och polymerlära. Två ord som jag tillsammans med de övriga femton kursdeltagarna och den väldigt småländska läraren, eller kursledaren som det kanske heter utanför skolvärldens symboliska väggar, kommer ägna fyra vardagskvällar åt. Lektionerna, eller kurstillfällena, tar vid där arbetsdagen (och oftast hela hjärnkapaciteten) tar slut och pågår därefter i fyra timmar.

 Första korvstoppningstillfället är precis avslutat as we speak. I stora drag bestod det av två moment varav det ena var filmvisning av tillverkningsmetoder i det mörka och varma konferensrummet post arbetstid, och det andra, när vi blivit utskickade att hämta kaffe, var detaljstudier av olika produkter tillverkade med dessa metoder - vilka vi skickade runt bland alla sjutton halvfyllda koppar och tre vattenglas. Högriskmoment.

Själv minns jag tydligt hur jag satt på KOMA-föreläsningarna i skolan och försökte förstå vad den exceptionellt engagerade och i allra högsta grad skånska (bortsett från det lite ”arg italienare”-kroppsspråk han lagt sig till med) föreläsaren sade. Han hade ett sätt att prata som innebar att han utbrast varenda ord. Han sade inte – Han! Utbrast! Ibland visste jag inte om det var benämningar på plaster eller metoder eller en skånsk bokstavssmet  som kom ut där framme, och om jag i sådana fall borde skriva ner det jag hörde eller det jag trodde att jag hörde. Det är kanske inte helt konstigt att jag hade svårt för KOMA, men någonting som ändå satt sina spår är uttalet på vissa saker som rör plast. Vissa ord går inte att läsa eller höra på annat sätt än på ytterst engagerad bredskånska. DISLOKACHIOUNÖRR!!