insikt

Att klockan ringer redan klockan 06:00 var någonting jag för många år sedan bestämde mig för aldrig skulle behöva ske igen. Då gick jag på högstadiet och hade lång resväg varannan vecka.

Varannan vecka 2001-2004 klev jag upp 06:00, vaknade i duschen (notera gärna att kliva upp och vakna är två skilda saker), åt två Skogaholmslimpmackor och stirrade i Kalle Anka tills klockan blivit lite för mycket, varpå jag snabbt slutförde resten av morgonrutinerna och marscherade upp till bussen. Lustigt nog slog jag nästan alltid upp ögonen när visaren på min väckarklocka (som alltså inte var en mobiltelefon utan en riktig väckarklocka) klickade i läge för att alarmet skulle startas. Den var besvärlig att stänga av för spaken på baksidan var så liten, dessutom var klockan rund så det hände ofta att dumskallen rullade iväg för mig och slog i golvet, ilsket tjutande.

Såvitt jag minns var det alltid becksvart och jättekallt och skolan på den tiden var inte det jag längtade mest efter. Men jag pallrade mig dit varenda dag. Någon gång där kom jag fram till att jag 1. Inte skulle börja jobba så tidigt att jag måste ställa klockan på 06:00 och 2. Skulle bo så pass nära jobbet att det gick att cykla, samt den lite mindre seriösa men icke desto mindre önskade 3. Att det alltid skulle vara vår och sommar när jag blev stor.

Varannan vecka 2004-2007 upprepade jag högstadiets rutiner och adderade faktorn sena kvällar för att göra det hela lite mer utmanande. De sena kvällarna berodde inte på fester och annat strunt för den som tänkte att jag larvade runt på stan varenda kväll. Icket! De sena kvällarna berodde på många timmars kvällsträning som avslutades med en kvart i bastun för att varva ner. Hemma var jag inte förrän vid halv elva, och då hann jag och pappa precis käka en kvällsmacka och titta på ett avsnitt Lost som vi inte alls hängde med i, innan det var dags att sova.

Då cementerade jag besluten 1. och 2. och kom till insikt om det omöjliga i 3. men sparade det ändå som en liten egoistisk önskan till den globala uppvärmningen.

Ja men pilutta mig då för här sitter jag i Södertälje före åtta. 

den lilla äventyraren och den stora världen

Det var väl egentligen aldrig menat att det skulle bli just Italien, lika lite som jag på förhand lyckats inse att detta land och de små erfarenheter som låg framför mig skulle hopa sig och bilda en så anmärkningsvärd hög att den till slut inte gick att missa. Jag minns att jag stod invid Roma Termini, centralstationen i Rom, med en väska i handen och en blandad känsla av overklighet och knivskarp realitet, att världen egentligen är jävligt stor och att jag stod och väntade på Super Mario.

Så minns jag hur jag två år senare kommer hem och skakas om av den bistra verkligheten som var min vardag och jag kastas rakt in i den svenska februarikylan och alla måsten. Någon jämförde det med att världen kommer och skakar om en upp och ner som en fräknig mobbare, som inte lämnar dig ifred förrän den har tagit dina fickpengar och talat om för dig att det här är hans värld och du har ingenting att säga till om. Naivitet är inget man vet om för stunden, det är något man ser tillbaka på med erfarenhetens ögon. För egen del var det envisheten i mig som fick mig att stanna och överbevisa den där mobbaren ”Allt är tillbaka som förut/Sverige i februari/Äventyret är över nu, get yourself together och prestera som om det aldrig hänt”, även om jag helst hade åkt tillbaka och fortsatt vara den lilla äventyraren.

Gamla vänner från tiden utomlands hör av sig från sina respektive verkligheter på olika platser på jorden, undrar hur jag har det och försöker sammanfatta sin egen vardag. En har flyttat till Stockholm. De flesta kommer jag förmodligen aldrig träffa igen.

Jodå. Hon gör sig påmind, den lilla äventyraren. Nyligen fick jag höra av en kollega att hon packat sina väskor och ska flytta till Vancouver helt enkelt för att Kanadensare är bland de första och lättaste man connectar med på resande fot, och det där med boende och jobb ska de lösa där. Varje gång jag hör en sådan story känns det precis som att stå vid Roma Termini med min lilla väska och ”han ser ut som Super Mario” som enda direktiv, och eftersom jag kan se tillbaka på det med vetskapen om vad det gett mig blir jag rastlös och lite äventyrslysten.

För länge sedan, på semester med familjen, stod jag på en båt med vinden i håret och saltstänk i ansiktet. ”Hon ser ut som en äventyrare”, sa plastsyrran till mamma. Då växte jag någon centimeter och tänkte att äventyrare, det är jag det. Inte visste jag att hon var så spot on.

moodboard: Grey

Ni känner mig, mitt sinne är allt som oftast fyllt av former, material, funktion och estetik. Det jag senast fallit för är vitt, grått och koppar. Och elefanter as it turns out.

Gråskalan är, precis som på ett fotografi, ofta väldigt förlåtande men kan samtidigt bli spännande med kontraster och ljussättning. Accenter är också viktigt och jag har fastnat för just koppar för att det är snarare ett komplement och ger djup till det gråa. Jag minns en tavla jag målade på bilden i högstadiet, den var svartvit och föreställde en dödskalle, en gammal bok och två rosor och den står fortfarande inramad i hallen. Jag tycker mycket om den, mycket för att min bildlärare föreslog att jag skulle blanda in ett uns gul färg precis innanför kanten på dödskallen. Det är knappt synligt men ger ett djup i bilden och jag minns aha-upplevelsen och kan fortfarande frammana den när jag ser tavlan. Den är kanske lite obehaglig eller ödesdiger, some may say, men för mig symboliserar den lärande och den upplyftande känslan av aha! Lite som jag vill skapa med koppardetaljer bland inredning i gråskala.

I övre vänstra hörnet ser ni förresten en idé jag har lagt på minnet för framtida projekt. Hyllplan semi-bakom soffan (dvs endast det övre planet når in bakom soffan, det nedre planet slutar vid sidan så soffan är i det närmaste inskjuten mot väggen)! Här i form av IKEA-hyllor.

Grått kan bevisligen vara alldeles utomordentligt busigt och piggt!

i måndags

”Dimman låg tät över staden den sömniga måndagsmorgonen i september…” Stockholm visar sig just nu i vad jag kan tänka mig är en väldigt inspirerande romanatmosfär, och den här arla timmen kan lätt vara inspiration för en rysare eller en väldigt spännande deckare. Kanske var det Bond-filmen igår som lagt sig på minnet, men i det här brittvädret känner jag mig lite som om Sherlock Holmes var en kontorsarbetande Catwoman anno 2013 i mina jättetighta pressvecksbyxor och spetsiga pumps, som smidigt kryssar mellan de måndagsstressade stockholmarna och nyper åt mig en tidning i samma rörelse som jag tar upp SL-kortet och glider igenom spärren. Självklart viker jag in genom tunnelbanedörrarna medan de stängs och lurar därmed min osynliga svans (för så heter de som förföljer en). Shaken, not stirred, tänker jag när jag beställer kaffe av mig själv vid kaffeautomaten på jobbet. Jag känner att det kommer bli en bra måndag.

i Hallen

Hösten är på kraftigt intågande och år efter annat infinner sig behovet av att organisera, precis som jag pratade om för inte alltför länge sedan när jag för första gången i mitt liv köpte kläder á la office chic istället för färgglada pennset som förberedelse inför skolstarten JOBBstarten. Men den här gången fick jag i alla fall bruk för verktyg och råa material och någonting säger mig att det om något kan vara den felande länken mellan att tro att jag ska bli organiserad och att faktiskt bli det. I hallen hänger nu två lådor i vilka brev och tidningar ska hamna, och förhoppningsvis medföra en lite renare köksbänk och en lite enklare räkningshantering.

För övrigt har sommaren just kommit tillbaka till Stockholm. Hej kjolar och linnen, hej då jackor och strumpor i skorna!

 

Lådorna är från Granit. 

Som ni ser har det också kommit upp en liten nyckelkrok. Det är för att pojken min alltid ägnar några panikartade klappa-på-alla-fickor-sekunder innan han kliver ut genom dörren, vilket ibland sker samtidigt som han kutar runt till platser där gårdagens kläder kan ha hamnat för att undersöka de fickorna också.

Inte för att jag skulle göra något sådant.

Plastkurs

Plastkonstruktion och polymerlära. Två ord som jag tillsammans med de övriga femton kursdeltagarna och den väldigt småländska läraren, eller kursledaren som det kanske heter utanför skolvärldens symboliska väggar, kommer ägna fyra vardagskvällar åt. Lektionerna, eller kurstillfällena, tar vid där arbetsdagen (och oftast hela hjärnkapaciteten) tar slut och pågår därefter i fyra timmar.

 Första korvstoppningstillfället är precis avslutat as we speak. I stora drag bestod det av två moment varav det ena var filmvisning av tillverkningsmetoder i det mörka och varma konferensrummet post arbetstid, och det andra, när vi blivit utskickade att hämta kaffe, var detaljstudier av olika produkter tillverkade med dessa metoder - vilka vi skickade runt bland alla sjutton halvfyllda koppar och tre vattenglas. Högriskmoment.

Själv minns jag tydligt hur jag satt på KOMA-föreläsningarna i skolan och försökte förstå vad den exceptionellt engagerade och i allra högsta grad skånska (bortsett från det lite ”arg italienare”-kroppsspråk han lagt sig till med) föreläsaren sade. Han hade ett sätt att prata som innebar att han utbrast varenda ord. Han sade inte – Han! Utbrast! Ibland visste jag inte om det var benämningar på plaster eller metoder eller en skånsk bokstavssmet  som kom ut där framme, och om jag i sådana fall borde skriva ner det jag hörde eller det jag trodde att jag hörde. Det är kanske inte helt konstigt att jag hade svårt för KOMA, men någonting som ändå satt sina spår är uttalet på vissa saker som rör plast. Vissa ord går inte att läsa eller höra på annat sätt än på ytterst engagerad bredskånska. DISLOKACHIOUNÖRR!!

karriärsamtal

Jag har alltid sportat femårsplaner, från att jag var liten och skruvade ihop uppfinningar i garaget, till att jag bestämde mig för arkitekt när jag var elva (Eva: Det uttalas visst det ar-shi-tekt! "Till oss har det kommit från latinets architectus via franskans architecte, med sje-ljud, och tyskans architekt, med tje-ljud", enligt Språknämnden), via Teknik Design på gymnasiet och Design och produktframtagning på KTH, till designingenjörskonsult idag. När jag började jobba tog jag sista steget av en gammal femårsplan och håller därför som bäst på att formulera en ny plan och strategi. 

Så var det första av flera karriärsamtal över och jag känner mig nöjd med vad som sades. Mitt fokus låg, högst kortfattat, på då - nu - sen. Visst fick jag bra feedback på tiden som gått, även om jag gjorde en mental notering med källhänvisning till mitt inlägg om konsten att ge feedback. Trots allt pratade han ju väldigt mycket om mina framtida möjligheter att skriva chef på visitkortet och då ska man kunna det där med karriärsamtal och feedback, och kanske inte avslöja sin enda källa. Åsikter, snack, agerande, prestation, känsla... mental note. Vad gäller punkten nu på min fokuslista pratade vi mycket om hur fort jag faktiskt jobbar och vad det innebär, vilket gled över i öppningar för nya uppdrag och därmed var vi inne på spåret starta arbetsgrupper-leda arbetsgrupper-öppna för arbetsgrupperna att bilda undergrupper-chef. Men vi får se var den här karriären leder och hur snabbt jag vill jobba mig fram till mina delmål.

Trots allt var nog favoritögonblicket den blick jag fick när jag använde the oldest trick in the book of karriärsamtal, mina damer och herrar, när följande fråga från chefen "vad vill du ge mig för feedback?" kvickt besvarades "vad skulle du svara dig själv?". Ni vet, för att jag inte skulle färga hans svar med mina tankar.

eliminerar negativiteter

Minus för att det fortfarande suckas ljudligt i landskapet! Jag trodde väl att fyra veckors semester var det som behövdes för att de stressade stackarna skulle få vila upp sig och få lite solsken både utanpå och inuti. Kanske var det så, åtminstone fram tills att klockan ringde den där första måndagsmorgonen, för de mörka molnen som lämnades på kontoret sista dagen innan semestern verkade ha stannat kvar för att möta upp sin ägare inför jobbstarten. Som att uppstartsrutinen från att man tjavar in genom dörren är att hänga av sig, lämna matlådan i kylen och hämta en kopp kaffe och ett stressmoln medan datorn sakta tuggar igång inför dagen. 

Jag har för mitt eget välmåendes skull därför just inhandlat ett par schyssta om än något dyrare hörlurar som inte bara ser bra ut och ger mig möjligheten att lyssna på musik, utan de ska också få agera avskärmare när det behövs. Jag räknar med att jag hädanefter är en gladare människa inombords när dagen lider mot sitt slut, eftersom jag sluppit lyssna till ilskna HHHHHHHHH! hela dagen. 

måndag

Så var man åter från semestern och det utan större missöden på vägen. Jag kom ihåg alla koder och lösenord och enda mailet jag behövde tänka över och svara på gällde en mindre viktig detalj. Jag försov mig inte, snarare tvärtom eftersom klockan ringde redan 05:30. Jag råkade inte åka till Teknis istället för jobbet, jag kom ihåg både matlådan och den lilla yoghurtflaskan till eftermiddagsfikat (eftersom ”du kommer bli både hungrig och trött efter nästan en hel dags arbete”) och jag har dessutom med mig plåster ifall jag skulle få skavsår av någon av de två par skor jag har med mig. Ja jag vet, ibland skrämmer jag mig själv. 

Dagen till ära bär jag mormors Gucciväska. 

obviously!

Imorgon börjar jag jobba igen och min vana trogen lyder jag den färgglada höstskyltningen, som en gång per år vrider fokuset från kvinnor till barn och lockar med färg, glitter och matchande pennset. Skolstart! ropar skyltarna peppande, och i alla år har jag vid den här tiden på året struttat runt på Ordning & Reda i jakten på den perfekta kalendern och nya pennor i pedagogiska färger i tron att det ska få mig att bli bättre på att organisera. Min vana trogen står jag så där på Ordning & Reda och tittar på terminsindelade kalendrar och inser att jag inte skulle ha något att skriva upp däri. Mitt i förvirringen över vad jag nu skulle göra med de färgglada skyltarna som skrek åt mig att genast organisera mig med Hitta Nemo-pennor slår det mig.

Nu har jag uppdaterat office chic-garderoben och behöver nog claima mer garderobsutrymme...

Sommarlov

Som ni märker är det fortfarande sommarlov här på bloggen. Det är liksom vissa tekniska problem involverat i uppdateringarna när man spenderar tiden på stränder, i kanoter och på de respektive landställena, men snart är jag tillbaka framför dataskärmen. Då lite brunare och lite mer utvilad.

Ciao!

Trosa

Propert klicketicklackande i heltäckningsmattebeklädda korridorer (så snarare, pocketipockande) är bytt mot sommar och sol och min första officiella semester!

Nu bär det av mot Trosa och morgondopp, båtturer och vindsurfing!

nedräkning

Nu känner jag hur flitens låga börjar darra av att veken är så kort, på fredag blir det semester och dagarna innan dess känns alltmer innehållslösa för mig som jobbar så fort. Av de tappra få som sitter kvar nu har vissa sjukt mycket att hinna med verkar det som, medan vissa har så lite att arbetet sprids ut och fylls ut med diverse. Inte finns det frukt, det blir ingen fredagsfrukost och inget fredagsfika. Men rasterna blir långa och kiosken säljer glass, och vi funderar på att ha gruppmötet på en filt i gräset.

ta vara på stunden

Häromdagen fick jag höra att jag är ”en sådan som tar vara på stunden”, då hade jag precis berättat att det var så varmt på morgonen att jag kunnat äta frukost på balkongen. Den som sa detta hävdade att man på morgonen kliver upp när det ringer, gör det man ska i form av kläder och intag av föda och sedan far man till jobbet. Morgnar ska gå fort och på rutin.

Nu ska jag inte komma här och låtsas att jag inte är för morgontrött ibland för att inte i zombieliknande rutinmässighet, där enbart de djupast förankrade reptilhjärneaktiviteterna hinns med i färdigställandet av den professionella versionen av mig själv, upptäcka att jag plötsligt sitter på jobbet med kavaj och påslagen dator.

Men. Så ofta jag kan ser jag till att fira, anledning eller inte, så ofta jag kan ser jag till att ta vara på stunden. Livet ska vara en fest!

trivsel på arbetsplatsen

Jag har en överkänslig trycksensor som ger utslag så fort den tror sig känna av avvikelser, och den sensorn har senaste tiden börjat markera allt oftare med den tryckta stämningen inne på Kistakontoret som orsak. Dåliga dagar händer, men när dagarna blir till veckor går trycksensorn på högvarv och blir då än känsligare. Jag har börjat lägga märke till hur det suckas, stönas och, i något mindre förekommande fall, darras på rösten när problem ska förklaras inne på kontoret.

Mitt sunshine recipe brukar vara peppmusik på hög volym, men hörlurarna är inte vad de en gång var och jag märker hur jag allt oftare drabbas av det dåliga humöret och låter det gå mig på nerverna. Jag fungerar bäst när allt är frid och fröjd och har alltid trott att alla fungerar ungefär likadant på den punkten, men på senaste tiden har jag börjat fundera på om inte vissa behöver något att klaga på för att trivas. Jag brukar tänka på det som Lina en gång sa: "Vi satt på världens tråkigaste mekanikövning och så får man syn på dig, och då sitter du och tittar ut genom fönstret och diggar till musik du har i huvudet!". Tråk och dålig stämning brukar jag kunna låta glida av mig som vatten på en and men nu börjar banne mig vätan tränga igenom fjäderdräkten.

Något som fascinerar mig är därför hur det alltid kunde vara så bra stämning på SJ, när man faktiskt jobbade med att försöka lösa de mest besvärliga situationerna och hjälpa de som kommit i kläm. Man fick ofta utstå personangrepp av både fysisk och psykisk natur och många slutade för att de inte orkade med det, men rasterna var lugna, trivsamma och fokuserade på allt annat än jobb.